Det är den tid på året

när det är för tidigt att stiga upp

men försent att somna om

på grund av snöyran utanför mitt fönster

som smälter små skärvor av syre

till svår andnöd här nere på jorden.

Jag

sitter fast i den tid på veckan

av att vakna ensam bland lömska lakan

men somnar varje natt

bland kärleksfulla omfamningar

i frostigt förrädiska moment

som kyler ner mina bara händer

då de försöker slita itu murarna av

hundra vintrar.

Och nu den tid på dygnet

man melankoliskt minns

men miserabelt ber dig att

senare i natt stryka över

mitt namn

under spalten för bokstaven V

med hjälp av tystnadens kors och

fastlimmade förväntningar som

ihärdigt isigt och

ideligen i oss

lever.