Vi hittar dem alltid.

Stunder av artighet,

vänligt växlande ord.

Och mellan orden;

allting som inte får plats.

Vibrerande pulser av förnekelse.

Vackra förpackningar av

rationalitet

uppfostran

normalitet.

Hur skulle det annars se ut?

Hur skulle det se ut

om man sydde upp de vackra trådarna

av vänligt förpackade gester,

om vi visade upp vårt rovdjursbeteende,

vår ständiga påminnelse

om det inre djuret?

Vi tillåter det inte,

det skulle göra för ont

att stå avklädda i

tankar och känslor,

att sträva efter något

som inte är menat att hända.

Vi är duktiga på att sy vårt skydd.

Så det enda vi medger

är de artiga, små leendena,

fraserna bakom tillknäppta smekningar.

Vi vänder vår blick.

Och medan allting flyter förbi,

när alla helger under året smälter samman,

när alla hej, hur mår du har tagit slut

när vi tvättar av oss våra masker inför kvällen,

då vågar vi hoppas

små ögonblick av under,

vågar drömma

om en tid

där vi inte längre behöver

tygla vår längtan.