Det känns som att du skramlar och ekar när du talar till mig
som om jag vore stenen i ditt bröst
*jag har en liknande men mitt bankar*
Och visst är det vackert när universum snurrar runt dina händer
och ingen annan får plats

Det känns som om jag rör mig i utkanten av din perception
Suggestiv men ändå så förutsägbar
*jag visste att du skulle säga så*
Och visst är det underbart när du svarar bara för att sitta tyst
och jag blir en skugga runt dina anklar som du trampat fast

Det känns som om orden bränner hål i din sidensjäl
så jag klamrar mig trotsigt och tyst fast vid ditt leende
*jag vet att du behöver mig för att lyssna*
Och visst är det givande att lyssna till din melodi som dränker allt annat
och jag blir en förutsatt fläck på din röriga tapet.

Det känns som att tårar blir överflödiga i överfyllda ögon
det finns inte plats för en enda till
*jag förstår inte varför du inte säger det*
Och visst finns det hopp i kala kåkstäder men det drar hårt kring hjärtat
och det är svårt att veta hur mycket av det som dött av kölden