längst bort mot muren
stod jag, kommer mot mig minnen

skuggan kvar

ämnad
klamrande sig fast
buren av det som sågs

men i skrevor, i stenars hålrum, i vildvinets stänglar
låg De Gamles lämnade minnen kvar

i brunnen djup av dåets grävande hackor
under sista piskans vinande
smidda för att öppna det som öppnas skulle

minnen

en sinande tid genom nuets sinnen
rinner över tidens tunga strävt manande krävande

svaljet

där utanför var säkert och innanför det stora hotet

svartnad framtids verklighet äten av hungriga
lagd på pränt av plåt knackad förgäten visdom

förmäten sagd som ris över rygg
en inslagen lära

var ditt märke med
var det landets märken med
var de såren redan gjorda

när gapet stängdes

var din dörrs karm
redan karvad av räknarens dolk

dilemmats tolk

dilemmats tolk talar som tvekluvna tungor
i tomma matsalars tak
ekande i valv där tecknen börjat vittra

vi - ett hämmat folk
förgätna genom falska rättningar i led

på led

på led

*

under handens hårda grepp
en lyft lön

en dold önskan om bot
en rot dragen ur tidens skog

du fick aldrig nog
du fick aldrig nog och steg så dina grader

med finare skinn i handsken
okastad

*

så som manteln given vidare
genom generationer

en gåvas tyngd blir också lagens rymd
och fransar knyts för sjunde gång

med längder lagade
för nästan

höljdes axels bärkraft
döljdes när budet kom

om vintern

*

lägger sig diset invid slutet av ängen

för dig att finna svalka i
den sommar du går förbi där återigen

och min haka i handen
vilar sig över koppens ångor

frukost med doft av honung
och disiga dimmors våta fröskal

"Varför lämnades handsken?"

*

i fönstren sen vintern
hänger tyllet tunnare och tunnare
och i karmens stickor svajar trådar

löst - vidare till nätet spunnet

*

mot funnet fönster
i frostiga mönster genom dammet
minns jag din promenad

ryggen som smälte in i mörkret
som sammet mot nattens svarta

när jag följde på ljudfritt avstånd

din väg

din stig - din vandring var min 
min väg redan vandrad

gick du utan vetskap

vilade där utan vetskap om min vila
redan gjord

på samma sten
samma månad året efter
samma vila

förskjutet liv

*

fönstrets genomskinlighet
frostigt brutet

given blick av evighet

stillad vetskap om sen

skick bortom kanten
av skogens gräns

morgonens klara

*

som våra vägar följs åt
så följer år på år

jag först
du sen och jag igen

och diset lägger spår

som frosten berättar våra sagor
i stugans fönsters damm

"Där kröker sig spåren om sig själv."

och inga fönster skrapas
med oskarpa järn

*

den vinter jag gick
i otidens tid mot norr
stod kättingen av sig själv

kall stel och rostig
med mitt lämnade

det tog tid 

*

där
där domaren lät fälla sin klubbas huvud i bänk
satte järn kring handled, fotled hals och bål

satte ring i mur
satte bur framför
satte ring av alla i byn omkring

när tre drog kättingen fram

och tunnor med ruttnad fisk
tunnor med tistel kardborr och loka

tunnor med varmhållet beck

den vinter jag gick
i otidens tid mot norr

där jag lämnade

*

dröjer kvar
dröjer bara kvar för att leda

skenets väg för dig

min lykta är tung

*

i vindens isljumma vårviskning om nästa sommar
en längtans otid bunden i frid
att uppnå

den sista doftens dygd

där invid mur naglad kedjad av kätting nysmidd
av byns smed betald i guld

en tandlös knogad
drogad av längtan in i höghusets salar

"Ja, ers Nåd!"

"Nej, ers Nåd!"

"Ska ske, ers Nåd!"

på blodiga knän

*

invid på jord hamrad av hovar
tre tunnor av trä

kallhamrat stål omkring
band tvenne

oxiderade

brunflammiga flagor oryckta av vinden

den nordliga isens blåst alltid vinande
men nu kom våren

och oundviklig kista bärs fram

lock av kärn 

träklubbad
och länge slagna beslag

låst med kilar två

och korset satt med nitar emot

*

fladdrar något kort
skenet

jag håller det där
bara så

bara så

*

tills du syns i fjärran kommande
gå över heden lommande så där
som avslappnad längtans hemfärd

en kämpe över ljungen

sjungen all sin prakt
en övad givakt att vörda den makt
lärd får prova

den känner inga tyglar
som fritt får rusa

men piskan den viner
och konvolutet som skrevs ligger i krampad hand

han håller
håller hårt

sista länken tillbaka

håller det som så i
händer

som då
som kedjad

då de vise föll från muren och
odjurens tid var förbi

håller det kvar
liten stund
för nästa sommars vandrings runt
åttans egna lega

helig stig
helig helig som tid i otids liv
genom strider för alla de

som Drömt

om helig vandrings frid invid
jag väntat

blott en glimt av glimmer hämtat där bortom
där det dagas

när nattten nått det oundvikliga

*

lycklig nu den bidat, älskad kommer

hem

*

Älskad kommer Hem

*