Jag har byggt mig ett eget fängelse.
Där har jag låst in mig.

Grunden består av min kärleksfattiga uppväxt.
Resten har jag uppfört själv.
Jag har murat och putsat i många år.
Den är välbefäst och ointaglig.
Ingen kommer innanför.

Stenarna är rejäla och består av mitt tunga självförakt.

Murbruket är sammansatt av min värdelöshet och min oduglighet.

Putsen är min ständiga självömkan.

De djupa fängelsehålorna under marken är min självkänsla.

Dörrarna är aldrig öppnade för de är låsta med min rädsla för att misslyckas.

Tjocka starka galler av bitterhet går inte ens att rubba.

Fängelset har ingen port för den skulle byggas av mitt hopp om att en dag bli älskad.

Högst upp i vakttornet sitter jag ständigt på vakt.

Vaktar så att ingen kommer nära.
Vaktar så att inte jag försöker ta mig ut.