Jag står i stadskärnan, under strålkastarljuset. Jag står på utkanten. Jag står på en kant och blickar över lekplatser.

Jag drömmer om den eleganta kvinnan i biografen. Hon som inväntar någon som inte är jag och som aldrig någonsin kommer vara jag. Det är vad jag vet och det är vad som gör ont. Det är vad som raserar mina patetiska försök att förtränga dödens oavbrutna närmande.

Jag åker hem från stan medan alla andra är på väg in. Den tillfälliga underhållningen som varar för evigt. Svarta strumpbyxor, välformade knän och flera timmars ansiktsmålande.

Jag sitter bredvid en vacker skönhet och får inte mitt hjärta gripet av hennes mjuka leende. Jag sitter bredvid en vacker skönhet och får inte mitt hjärta att sluta le. Jag sitter inte bredvid en vacker skönhet. Men mitt hjärta ler av inbillade leenden. Det väntar, väntar på respons från den vackra skönheten.

Jag strävar efter makt. Jag vädjar efter kärlek. Vilket är vilket nu då? Min hämndlystnad gör att jag går miste om livet och förakta mig själv. Men om jag börjar leva så kommer livets konsekvenser att uppmuntra mina begär att hämnas.

Jag har det jag har men vad jag har det har jag redan. Jag måste bara testa hur man får det jag redan har! Och när jag har fått det jag har ska jag leta vidare. Alltet har inte mig. Ingentinget har mig!

Jag är fast i en kropp som hindrar mig att röra vid dig. Hur ska demokratisk frihet bryta loss naturens krafter?

Jag är efterbliven och socialt handikappad. Jag älskar att bli sårad och grubbla över varför. Jag kan inte fatta att jag har passion för modellbyggen när dina eviga detaljer motiverar mina impulser. Jag har tappat min röst och när den väl finns där så låter den falsk. För det mesta vill jag bara viska.

Idag är en dag då klockan ett är klockan ett under tjugofyra timmar. Då ett helt dygn är en halv sekund och en halv sekund då vi nuddade varandra i en trång atmosfär.

Jag vill vara en gasmolekyl i din inandningsström. Jag vill klamra mig fast vid dina innerväggar och förenas med dina celler. Jag vill tränga in i dina porer och omges av ditt slem. Tillåt mig att vara envisare än dina ständigt återkommande ägglossningar.

Jag är mycket jag idag. För jag försöker vara din vän. Jag är berusad och du fanns bara där. Jag måste vara berusad för att uppskatta ditt sällskap. Jag är rädd för att dröja med svaret. Jag är rädd för att vara jag inför dig! Jag bjuder in dig på ett motbjudande sätt, enligt dig. Jag vet inga andra sätt.

Vad är sannolikheten att jag är gjord för dig? För jag har hört att du var gjord för mig. Eller att jag var värd din tillgivenhet. Jag vet inte riktigt vad som är värst; lögnen i trösten, myten om din närvaro eller din faktiska frånvaro. Det är nu festen börjar, nu helgen skrivs och nu historien upplevs. Men nu är jag nykter och fortfarande blockerad av dig.

Jag har också hört att jag är självständig. Att jag borde klara mig själv i världen. Jag har uppfostrats till att vara tuff och hård. Man slutade tidigt med att krama och klappa om mig. Och ute i världen kan den hårda bara betrakta den omkramade charmören och hans rätt att finnas till, om än med avund men också med beundran.

Det mjuka deformeras när det krockar med det hårda. Och det hårda täcks av det mjukas kladdiga smet. Skenbart oberörd.

Jag kan inte tala klart och inte heller tänka tydligt. Mina ögon slumrar när jag tittar på dig och min själ börjar glida på ett tufft underlag. Mitt hjärta känns halt. Ena sekunden slår den vid min hals, andra vid mitt baklår. Mest hamnar den under min häl medan jag går. Därför haltar jag så skört mitt under en strålande sommardag.

Jag försöker le för mig själv, när du ignorerar mig. När jag går på klipporna med bar överkropp och spänner mig. Det är tomt och det känns spänt, när de enda människorna på stranden är två kvinnor med bar överkropp vars ansikten jag inte kan se.

Jag vet inte längre vem jag är. Jag har svårt att minnas vad jag står för. Min identitet är obefintlig. Anden dras åt ena hållet, kroppen åt det andra. Kroppen vill ha det ena men anden tillåts det andra. Mina unikt individuella tankar liknar dina, men gemenskapen med dig känns minimal.

Det sägs att livet består av ett in och av ett ut. Bebisens utgång från magen och in till dagen. Gängets utfrysning av den mobbade och den utstöttes ingång i sig själv. Solen som tar sig in i huset genom ena föntret och ut genom det motsatta. Mannen som tränger in i kvinnan och glider ut. Men du, du trängde in i mig och ut kom ingenting annat än betydelselösa och skrattretande ord. Jag hoppas att du finner din väg ut snart.

Men tills dess kan jag få ut att jag inte har någon längtan längre, för du går vid min sida. Jag håller tiden i min hand och livet i mitt inre. För när vi två håller händer så passerar vi evigheten om och om igen, där vi vid varje evighet upptäcker ett nytt stjärnsystem.