Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

De bakbundna åren. Gryning över avskedet


Det flyger maror över min barndoms stad
Det sitter blåsvarta korpar i fönstren
Gatorna doftar manchester och melankoli
med ett inslag av billig vodka

Du var ung då
jag var yngre
Världen var formad kring dina händer
och jag blev ett sår på din lillfingernagel
Du blev ett bråck
på min halspulsåder
och alla andra
blev huvudpersoner
i ett liv som borde varit mitt

Det gick rykten i min barndoms stad
spreds som pesten i den mjölktunga luften
Jag vet att du sådde dem
och att du leende såg på
medan andra kastade skörden
i mitt knä

För allt det som sades om dig
rann på något vis alltid över på mig
Dina erövringar
blev mina sorger
Din gränslöshet
mina blånader
och allt det som kunde varit vackert
blev förorättelser i ditt sinne

Det ligger en dimma över min barndoms stad
så barmhärtigt ogenomtränglig
Från berget där jag står
syns bara hustaken
av de minnen
som jag aldrig mer kommer uppsöka

Jag ska bara sitta här lite till
Se morgonen jaga bort natten
Låta mitt vuxna hjärta fyllas
av den barnsliga tillfredsställelse
som vetskapen medför
att livet blommar i mina ådror
allt medan korparna pickar på ditt fönster



Förlåt mig
Jag kommer aldrig helt
kunna förlåta dig






Fri vers av HQ
Läst 489 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2011-01-27 22:29



Bookmark and Share


  Micael Axelsson
Oh, fy f-n! Redan där på första raden, när jag kastades in i känslan av barndoms stad, slank det in något i mig, som väckte tankar, och allt som jag erfor de känslor och bilder som tecknas för mitt inre öga kände jag: småstad, och det där kunde lika gärna varit jag. Det här gör att det hela kröp än närmare, och jag fick gåshud. Och nej, inte den där härliga gåshuds-typen!

Jag vet att det inte är mitt liv, och jag vet att jag aldrig kan veta hur något känts för någon annan, men associationen texten ger/gav mig vidgar bara bredden till det spann av tankar och känslor som väcktes till liv.

Hade jag rökt, så hade jag nu stått på min balkong med en cigg i mun - men nu är jag ingen rökare (står inte ens ut med doften av rök på mina kläder) så jag får sitta kvar här, i min stol, och sortera. Kan konstatera, jag har kommit långt, men har nog en bit kvar innan jag helt kan älska min barndomsstads minne till fullo igen.

Förlåt mitt pladder, som inte är menat att vinkla det så åt mitt håll, för jag vill verkligen att du ska veta; hade texten inget väckt, så hade jag inte sprudlat så mycket i ord.
2011-01-30

  mariasan
det finns saker man inte behöver förlåta...bara att försöka lämna bakom sig ändå. Fin dikt!
2011-01-28
  > Nästa text
< Föregående

HQ
HQ