Lucy var glad. Hon satt på sängkanten, som så många gånger förr och funderade. Hon var glad över att vara…just glad. Hon var inte van vid det. Tårarna brukade trilla när hon satt så här. Nu också, men av rakt motsatt anledning. Hon ville göra en massa saker, men visste inte vad. Hade det varit vår, så skulle hon nog ha gått ut och plockat blommor. Snart skulle hon iväg på ett möte, och hade klätt sig fin.

Det kändes på något sätt som en onödig ketchupeffekt, det att hon blivit antagen till just de universitetsutbildningar som hon hade sökt, och även fått positiva besked om studiemedel. Viktiga saker i och för sig, men så märkligt det var att allt löser sig samtidigt. Men viktigast av allt var naturligtvis att hon hade fått tillbaka sitt barn. Detta hade nästan förträngt hennes tankar kring studieplaner. Man orkar inte tänka på allt.

Hon hade inga hämndkänslor. Utifrån sin primitiva syn på saken så hade faktiskt Olle menat väl genom att försöka få barnet bortadopterat, och mentalt hade hon klarat den pressen galant.

Hon var lättad också. Brevet från Olle gjorde henne glad. Allt som han hade utsatt henne för kunde inte göras ogjort, men då hon alltid hade hoppats få till en fungerande relation med honom, så kände hon sig hoppfull inför framtiden. Han var ju ändå hennes far, och försöker uppenbarligen ställa allt till rätta. Att få en villa är stort.

Hon hade en väl fungerande tillvaro nu. Äntligen, efter många år hade hon hälsat på hos sina grannar. De hade tidigare vänt bort blicken, men när Lucy nu hade ringt på, hade de visat sig vara riktigt trevliga. En grannfru hade till och med åtagit sig att passa Lukas när hon hade ärenden att utföra. Om hon var inne. Hon ville sällan boka upp sig, men hade gjort ett undantag. Lucy skulle ju träffa en advokat denna dag.

Lucy blev mycket vänligt bemött av advokat Zachrisson. Det låg inget spänt i luften. Så ovant. Hon hade i nästan hela sitt liv varit undrande över sin ensamhet, att andra människor drog sig undan, undantaget USA-året förstås, men då hade ju de där hemskheterna med överfall och barnarov satt sin prägel på tillvaron.

Zachrisson var en äldre stabil gentleman, rak i ryggen, silverfärgat böljande hår, oklanderligt klädd i mörk kostym. Kritvit skjorta och slips. Blankpolerade skor samt strumpor som perfekt matchade slipsen. Han öppnade en tung ekdörr för henne. Han hade ett stort tjänsterum. Högt i tak och många spröjs i fönstren. Känslan av slott låg inte långt borta. En vår tids Ivanhoe? Så ridderlig! Undrar hur han skulle bete sig på en bordell, men hon slog snabbt bort den tanken.

Hon blev först lite rädd för att sitta i enrum och tala med en så ”fin” man, men den känslan försvann snabbt. Han verkade vara van vid många olika sorters människor. Han förstod Lucys oro för detta, och berättade väldigt strukturerat om sin roll i sammanhanget samt att Olle hade varit hans kund i 30 år. Hon lade märke till att han använde ett ungdomligt språk. Främst när han av misstag råkade använda någon totalt obegriplig juridisk term, som han då snabbt förtydligade, utan att hon behövde fråga. Han var omtänksam!

Så förklarade han omsorgsfullt vad det innebar för henne att hon hade fått villan, samt att hon skulle akta sig för alla självutnämnda experter på förmögenhetsförvaltning, som kunde tänkas dyka upp. Så frågade han om hon funderade på att sälja den. Lucy satt tyst en lång stund, innan hon sa att hon inte riktigt visste det. Ännu. Zachrisson sken upp. Precis så ska du svara! Ännu! Sa han. Här ville jag testa dig lite. Se till att du tar dig den tid du behöver för stora beslut. Självklart är det en lite för stor kostym för dig, men du måste ändå ta dig tid att gå igenom olika vägar att gå vidare på. Ju viktigare frågor, desto mera eftertanke och underbyggnad.

Eget sunt förnuft måste alltid få sin plats i alla sammanhang, hade han sagt, och ring mig först, om du känner dig tveksam på den punkten, eller något annat. Det kostar visserligen, men Olle har avsatt en rejäl slant för detta, så du ska inte tveka att fråga eller boka ett möte. Om vi vill debitera dig något, så säger vi till innan vi gjort jobbet. I tid, så du får betänketid, här också. Detta var kungsord, kände Lucy och memorerade omsorgsfullt just detta.

Så visade han upp en bunt papper som skulle skrivas på. Har du legitimation? Nej, inte med mig, svarade hon. Hon hade glömt plånboken hemma. Inte så viktigt, sa han. Detta är bara råkopior, så ta med dig detta hem och läs igenom, så ses vi en annan dag och gör allt klart. Stryk under det som du inte förstår. Rimligen är det en hel del, då du ju inte varit involverad i affärer förut. Kan vi ses i nästa vecka? Lucy fick ett synnerligen elegant visitkort. Hon skulle slå en signal när hon kände sig mogen. Affärer och affärer, tänkte Lucy. Hon hade ju varit ”kassör” på en bordell.

Nästa gång hon besökte Zachrisson ursäktade han sig och sa att en yngre kvinnlig kollega, Karin, skulle förklara det svåra. Lucy kände att det var både svårt och intressant. Men begripligt. Hon fick ett gott intryck av Karin också. Det var på något sätt bra att en kvinna hjälpte henne med detta. Hon slappnade av emellanåt och tillät sig att vara lite disträ. Hon började tänka på sin pojkes pappa. Harry. Karin hade inte presenterat sin bakgrund lika genomtänkt som Zachrisson, så hon tvekade lite med att ta upp den saken med henne. Det handlade ju dessutom inte om gåvan från Olle. Faktiskt skulle man ju kunna säga tvärtom: Gåvan trots Olle.

Efter en stund blev hon erbjuden en kopp kaffe, och kände att det var läge att berätta valda delar om lille Lukas. Karin blev intresserad, på ett formellt sätt, och började lite tveksamt berätta om underhållsbidrag, vårdnadstvister och annat. Lucy smålog för sig själv, och väntade på ett lämpligt tillfälle att ”slå till”. Karin blev tveksam när hon såg det. Så sa Lucy. Det handlar om kärlek! Då reste hon sig upp och gav Lucy en kram. Så befriande skönt att få höra detta i jobbet! Sa hon. Sedan la hon till: Nu är jag mera mamma än advokat, men hjärtat säger att du inte ska dröja en sekund längre än nödvändigt. Ta dig en funderare, men se till att inte dröja med beslutet i onödan. Lucy kände att hon blev lite nyfiken på advokatyrket, men …nej. Mammayrket kände hon mest för, när hon lämnade advokatbyrån. Men det tål att tänka på. Advokatyrket. Senare.

Var det dags nu? Att ta kontakt med Harry? Bäst att fråga Ingrid, polisen, först. Lucy ringde och sa med darr på rösten efter några inledande ord.

-          Är Harry misstänkt för något? Jag menar, ska man tala om för honom att han är far till mitt barn nu, så ska bli fint! Jag vet heller inte riktigt hur jag ska säga.

-          Du låter dökär! Är du det?

-          Ja, du kunde inte ha sagt det bättre, men jag vill ju inte ha en massa komplikationer med polisförhör och rättegångar och sådant. Jag älskar honom! …Tror jag.

-          Du. Barbro och jag talade om er igår. Vi gillar er. Harry är en snäll men lite godtrogen kille.Vi vill sätta dit de fula fiskarna. Vi tänker inte ge oss på folk som formellt har begått brott, som hör till det förgångna, utan vill ge oss på brottslighet här och nu. Du har ju själv värvat flickor och deltagit i bordellen! Egentligen skulle vi ju gripa dig också. Men det tjänar ju inget till. Vi gillar dig, men vi håller ett öga på dig. Du har ju en massa kontakter som är farliga och kan hota dig till att göra dumheter! Samma sak gäller Harry. Men det är mest för att vi vet hur det gått för andra. Du har ju fått utstå massor! Vill du att vi ska ringa honom?

-          Vad du låter klinisk! Då undrar jag bara om ni vet var man når honom.

-          Han bor hos sin pappa, Uno Klang. Du har Uno i din mobil! Ring mig sedan så tar vi en fika! Lycka till!

Lucy åkte hem. Hon tittade länge på Unos telefonnummer. Vad skulle hon säga?

Hej! Jag älskar dig? Knappast.

Att den där volvon jag har fått låna är så blank och fin? Har han snyggat till den? Kanske. Vad han sysslar med? För känsligt.

Tankarna snurrade runt. Hon kunde inte bestämma sig. Att de skulle träffas, bara för att fika? 30 mil bort? Nej det  går inte heller. Tiden gick och hon bara stirrade på telefonen. Tänk om Uno svarar? Äsch, det är ju bara att fråga efter Harry. De senaste gångerna de hade träffats så hade det ju gällt rekrytering till bordellen. Jobb alltså. Olle hade verkligen präntat in i dem att det var jobb. Men nu var det kärlek. Hon var hypernervös och ringde bara. Hon satte sig på sängkanten och väntade.

-          Uno här.

-          Hej, jag heter Elisabet. Är Harry hemma? Sa Lucy med darr på rösten.

-          Nej, han är ute ett ärende, men kommer nog om en kvart eller så. Ska jag be honom ringa? Eller ska jag framföra något? Sa Uno mycket vänligt.

För ett ögonblick tänkte Lucy säga att han kunde framföra att hon älskade honom, men hon kom sig inte för att säga något, förrän Uno undrade om hon lagt på. Då sa hon: Jo be honom ringa mig, … om han vill. Hälsa från garageflickan, slank det ur henne.

-          Det ska jag göra, jag har ju numret på displayen.

-          Tack så mycket, hej då.

Hade hon pratat med sin blivande svärfar? Då var det en vänlig man! Och tjänstvillig. Hjärtat bankade hårt. Lucy sneglade mot en vinflaska och funderade på att ta sig en slurk. Så tittade hon på den sött sovande Lukas, och skakade på huvudet. Nu var hon en vanlig ordentlig flicka. Alkohol ska användas vid fest. Inte som bedövningsmedel. Varför sa hon Elisabet? Jo, det heter hon ju egentligen. Hon fick plötsligt för sig att det var artigare att säga sitt riktiga namn. Fattar Harry nu vem det var som ringde? Jag skulle ha sagt Lucy! Äsch. ”Garageflickan” borde han ju fatta, men var rädd att det skulle ge dåliga associationer. Hon var kär och ängslig.

-          Harry! Det var en lite nervös Elisabet från garaget som ringde nyss. Jag har numret här.

-          Det kan jag utantill!

-          Hej! Harry här. Har ni någon ny som heter Elisabet?

-          Jaså… Du! Det var länge sedan.

Det var Ulla som svarade. Nej, någon Elisabet hade de inte.

-          Jamen det var ju någon Elisabet från garaget som hade ringt!

-          Inte från vårt garage, men du kan väl titta förbi någon gång. Vi känner ju dig och tycker att gammalt kan ju vara glömt. Det där med hur du rimmar…

-          Ja, det var inte illa menat, men jag gör alltid bort mig mot tjejer, och nu är det någon Elisabet från något gar…Harry blev tyst. Nu tror jag att jag vet!

-          Jaså! Kom du på vem det var?

-          Ja, och nu gäller det att säga bra saker!

-          Börja då inte med att snacka om sex! Det är ett bra tips. Tänk på något annat!

-          Jamen det är ju det som allt går ut på!

-          Ska du aldrig lära dig? Är det en bra flicka, den där Elisabet, eller bara ett engångsligg?

-          Både och….om jag gissar rätt.

-          Jaha, Du har kommit så långt i alla fall. Men det låter inte bra. Det är nog bäst att du kommer hit och ringer härifrån så får vi hjälpa dig! Agda och jag. Vi är ensamma här i eftermiddag.

-          Fy farao vad du är vulgär! ”…kommit så långt…” Jag är ju inte hundra på att det är rätt, men det är nog den flicka som jag älskar!

-          Den enda? Älskar hon dig då?

-          Hon har nog gjort det, men jag har inte sett henne sedan dess, vad jag vet. Hon har nog träffat många andra. Kanske förresten. Hon var maskerad när vi…

-          Ska du rimma på mitt namn nu igen? Snälla Harry. Jag känner mig dum. Jag var alldeles för hård mot dig den där gången när du nästan åkte ut handgripligen. Jag borde ha tänkt mera på sinnelaget än på orden. Förlåt! Nu ska vi verkligen hjälpa dig!

-          Kan jag lita på det?

-          Absolut. Kärlek är inte så lätt, och vi vet att du är väldigt go innerst inne. Kom hit genast. Jag pratar med Agda under tiden.

-          OK. Hej så länge.

Harry blev väldigt upprymd och glad, men var ju inte säker på att det var den där flickan som först sa sig vara sexolog. Susy hette hon ju. Susanne? Det kan hon ju ha bluffat med i sin roll. Han frågade efter numret som Uno noterat.

-          Jag tömde just soporna sa Uno, och eftersom du ju kunde numret så…

-          Idiot!

Det var första gången han hade tilltalat sin pappa med det ordet, så Uno ryggade tillbaka och undrade vad som hade flugit i honom. På sätt och vis uppskattade han att Harry för en gångs skull tog sig ton, även fast han just nu var ute i ogjort väder. Det hade han aldrig sett tidigare, och är något man måste kunna i vuxenvärlden om än med stor urskiljning. De hjälptes åt vid soptunnan och medan de letade såg Uno att Harry var väldigt angelägen. Han letade oerhört frenetiskt, och systematiskt, och sken som solen när anteckningen till sist hittades. Är det så här han reagerar när han är kär? Det får jag lägga på minnet. Tänkte Uno. Knappt var pappret utslätat förrän Harry var försvunnen. Han sprang. Uthyrningsfirman låg bara något hundratal meter hemifrån.

       -    Vi har satt på en kopp kaffe till dig, sa Agda, som tog emot. Hon fick en försiktig kram och Ulla hälsade artigt i hand.

-          Nå, berätta nu vad det är för flicka och vad du har för ambitioner.

-          Hon är sexolog, och har lärt mig lite…

-          Sexolog. Som låg med dig för att visa hur det går till???

-          Nej, sedan ändrade hon sig och sa att hon var vikarie eller något. Så grät hon och sa att hon vara hora, men bara ibland. Men vi blev störtförälskade båda två, och då..

-          … så knullade ni. Det var det värsta! Och den är du kär i?! Vad kostade det?

-          Det var gratis, Olle hade fixat det.

-          Olle? Han med bordellen! Som du jobbar åt? Men varför är du kär då?

-          Hon var så go och rar. Och så sa hon precis hur man skulle göra och visade mig. Så hade vi en skön stund efteråt som jag aldrig glömmer. Hon var så rar som någon kan bli. Sen skrek Olle att hon var tvungen att gå tillbaka. Så la jag en ros i garaget och åkte. Men nu har jag inte haft något jobb för honom på länge och är arbetslös.

-          Garaget?

-          Ja, det känns mera hemtamt där.

-          Låg ni med varandra i ett garage? Var det vad vi hade att vänta om vi hade gosat lite mera med dig när du jobbade här? Att du skulle tränga dig på nere i garaget??

-          Ni bara retas. Ni skulle ju hjälpa mig. Ska ni hämnas på mig nu, så går jag.

Ulla och Agda tittade på varandra. Skulle de hjälpa den lite aningslöse Harry att få ihop det med en rutinerad hora? Men det lät väldigt äkta, på något sätt, det som Harry hade sagt.

-          OK, sa Agda. Jag ringer!

-          Hej Harry! sa Lucy när Agda ringde. Minns du när vi var ute och rekryterade flickor?

Lucy kände igen numret och kunde inte tänka sig att det var någon annan än Harry som ringde. Jag heter Agda! Sa hon tvärt och tryckte av samtalet.

-          Har du raggat oskyldiga flickor och gjort dem till prostituerade?

-          Ni skulle hjälpa mig!

-          Du ljuger för oss! Försvinn!

Ulla såg nu hur skräcken lyste i ögonen på Harry och ingrep.

-          Sakta i backarna Agda!

-          Låt oss sansa oss. Harry! Berätta mera!

-          Jo, det är delvis sant, men vi har gjort vårt bästa av situationen. Vi tog kontakt med många, men jobbade bara vidare med sådana som redan hade omfattande erfarenheter av såld eller osåld sex i farliga miljöer. Hos Olle var det ordning och reda. Där var de mycket mera trygga. Och han hjälpte dem till vanliga jobb sedan.

-          Är detta sant?

-          Jag har inte sett så mycket av det, men varför skulle han ljuga om det? Han hade inte behövt säga något alls om saken. Kanske förresten. Kanske för att motivera oss att rekrytera. Vi ville ju inte heller skada någon.

Så ringde telefonen igen. Harry tog telefonen från Agda och svarade resolut.

-          Harry här.

-          Hej Harry, det är Lucy. Vem var det som svarade nyss och la på?

-          Hon heter Agda och tyckte att hon skulle ringa i stället för mig.

-          Varför?

-          Jag blev lite överrumplad, men hon får förklara själv!

-          Hej, förlåt, det är Agda här. Vi, Harry och jag, är före detta arbetskamrater och firman ligger intill hans hem, så jag tänkte bara hjälpa honom lite. Du får ursäkta, men vi har haft lite roligt åt hans sätt med kvinnor, när han jobbade här, men vi tycker om honom och tyckte att relationen med dig var lite speciell. Är du med?

-          Det var något oväntat, men jag har träffat Harry förut. Han är lite ovan, men verkar väldigt ärlig och trygg. Kan jag få prata med honom?

-          Är du det då? Ärlig och trygg?

-          Det kanske är något jag vill diskutera med Harry!!

-          OK, jag räcker över luren, men missförstå oss inte. Harry har berättat en del som har gjort oss betänksamma, och vi önskar honom allt gott. Men vi finns här bredvid.

-          Ja, det är Harry.

Lucy drog en lång suck. Hon var inställd på att han kunde vara avvisande efter det dryga år som gått, sedan deras kärleksmöte i bordellgaraget. Men detta var oväntat. Alla de olika sakerna som hon tänkt börja samtalet med var som bortblåsta, så hon sa bara lugnt sitt hjärtas mening:

-          Jag längtar efter dig. Jag skulle vilja träffas och bara prata. Kanske ta en fika någonstans.

-          Jaha, jo det skulle väl vara trevligt, men du bor ju rätt långt bort, 30 mil…

Lucy blev tårögd, och tänkte på att Harry alltid gjort bort sig för flickor, men samtidigt ingrep Agda:

-          Så där säger man inte! sa Ulla och Agda i mun på varandra. Du kan ju lika gärna säga att du inte vill. Säg att det vore trevligt men att du inte har almanackan framme. Eller något.

Lucy lyssnade.

-          Du hörde vad de sa, väl?

-          Jo, jag hörde det. Men det betyder väldigt mycket för mig. Hur jag längtar.

Lucy hade nu en konstig känsla av att vara både kär och arg, men behärskade sig.

-          Jag längtar också. Jag har inte vågat fråga om du var sexologen, som jag träffade.

-          Jo, sexologen i garaget, det var jag. Jag minns vårt möte som om det vore igår.

-          Jag också, men jag tyckte du sa att du hette Susy!

-          Nej Lucy! Smeknamn för Elisabet. Varför frågade du inte?

-          Drottning Elisabet! Sa Harry och skrattade. Nej, för jag visste inte vad jag skulle säga sedan, om du sa ja. Jag har aldrig känt något liknande och jag hade för en gångs skull något att lära ut till syrran. Lina. Förra sommaren. Jag berättade bara hur rar du var! Hon bara gapade.

-          Prins Harry! Sa Lucy, jag älskar dig. Tårarna rann.

-          Jag älskar dig också! sa Harry. Annars hade jag inte polerat din nygamla volvo så fint!

Nu applåderade Ulla och Agda. De märkte att relationen inte var någon dagslända, och lyssnade intensivt.

-          Måste jag lämna tillbaka den? sa Lucy

-          Ja, nu genast! Skojade Harry. Kom hit omedelbart!

-          Skojar du med mig?

-          Både och. Men jag vill inte precis ha tillbaka bilen, om du förstår vad jag menar. Eller ska jag komma till dig?

-          Älskling! Jag har så mycket att berätta! Jag vet inte.

Agda gjorde tecken till Harry att få prata med Lucy, och Lucy samtyckte till det:

-          Hej igen. Du, jag tycker absolut att ni ska träffas snarast. Förlåt om jag var lite misstänksam förut, men Ulla och jag blir ju alldeles tagna å Harrys vägnar. Av ert samtal. Om ni kör 15 mil var, så ligger där ett hotell som är helmysigt. Jag är släkt med ägaren och kan ordna så ni får en riktig helkväll. Troligen gratis.

-          Jaha, så trevligt sa Lucy. Men det är en sak. Tror du att jag kan ta med mig vår son…

Agda blev alldeles tyst. Hon funderade på vad hon skulle säga, för att inte röja för Harry hur samtalet utvecklat sig. Hon trodde nog att Harry inte visste om detta.

-          Det kan nog ordnas. Kan du berätta mer?

-          Ja det kan jag. Men be Harry berätta lite om mig. Om vad som hände i USA och när jag kom hem. Jag har haft det jättejobbigt, men är nu faktiskt riktigt lycklig och har en planerad framtid. Och så vill jag gifta mig med Harry, men säg inte det till honom ännu. Så kan ni väl ringa mig sedan?

Agda och Lucy avslutade samtalet med att framföra beskedet. Harry visste faktiskt inte om att Lucy fött deras barn och fått det bortrövat. Han hade hört något vagt om missfall, och begrep aldrig det där med barnvagnen. Däremot kunde han ju berätta mycket om våldtäkten vid återkomsten och att hon arbetade som hora ibland, men mest hade andra uppgifter på bordellen, som hennes pappa hade haft. Olle kände de ju till. Att hon helst inte ville, var nu uppenbart för både Ulla och Agda, som sa att detta artar sig till den finaste kärlekshistoria de någonsin hört talas om. Så – mycket försiktigt – frågade Agda om Harry hade märkt något som gjort att Lucy kanske blev gravid vid deras kärleksmöte. Harry anade vad som komma skulle, så han frågade direkt: Sa Lucy något om det? Han hade naturligtvis märkt att kondomen hade fel storlek och gick sönder, men att kärleken tog överhanden. Han ringde genast upp Lucy:

-          Hej …älskling (applåder i bakgrunden) säg, hur blev det efter vårt kärleksmöte?

-          Jo, det blev, och pappa ville att jag skulle göra abort…och jag kunde ju inte fråga dig.

-          Hur gjorde du då?

-          Jag har världens gulligaste lilla unge här. Född den 28 februari. Och så har jag papper på att det är din son. Också. Gjorde jag rätt, tycker du? Hör hur han snusar och sover! Jag tycker att han ska heta Lukas. Vad tycker du? Vi kan ju ge honom många namn!

-          Ängel! Varför är du 30 mil bort? Var är du?

-          Hemma.

-          Jag är hos dig om 3 timmar! Vänta på mig!

Agda och Ulla tittade länge efter Harry när han sprang hem. Kör försiktigt! Du har ett föräldraansvar nu! Snygga till dig!! var det sista de ropade efter honom. Men han hörde nog inget av detta. De hörde själva hur han rivstartade och for iväg. Sedan: Inte ett ljud från varken honom eller Lucy på 3 dagar.

Under tiden som Harry körde, ringde Lucy till Pia i USA och fick ett jättefint recept på en utsökt supé. Hon handlade efter Pias recept, duschade och tog på sig sina bästa kläder och gjorde sig så vacker hon kunde. Inte raffig och utmanande. Att hon varit hora fick inte synas. Maten var klar att servera. Tändstickor och stearinljus framme. Fast hon köpte cider i stället för vin. Det lades på kylning. Hon var ju bara 18 år. Hon satte sig sedan i fönstret och väntade med Lukas i famnen. Hon väntade med att tända ljusen.

Hon kände igen Harrys bil när den kom och tog emot honom i garaget. Harry gick snabbt ut ur bilen, som körts in i garaget, som han alltid gjort när han hade uppdrag för Olle. Lucy stängde porten och sedan bildörren. Lysrören i taket lyste skarpt och de tittade på varandra en lång stund med allvarlig min. Harry andades häftigt och kände sig aningen handfallen. Så kom en glädjetår i Lucys ena öga.

-          Känner du igen den här torra rosen? Sa Lucy.

-          Vad du är fiiin! Var det den som jag lade här? Innan vi skildes.

-          Inte det ordet. Skildes. Annars var det rätt.

Resten av svaret var en omfamning så öm och fin att alla himmelens änglar skulle gråta glädjetårar, om de sett på. Strax började ett långvarigt och intensivt oväder, men det märkte varken Lucy eller Harry. För Harrys del kan det ha berott på att han ganska omgående hamnade i duschen. Pia hade förstått att hon skulle föreslå en kall måltid…