Ondskans ögon lämnade mig. Från den kalla himmel som sekunden innan fryst mitt tysta hjärta bedrevs omvärlden nu av en förändring i form av sol, ljus och värme. Framför mig såg jag henne, kvinnan jag velat träffa.

Min kropp ville röra sig, resa sig från den döda jord som smort min mage och mina ömma knän. Men jag vågade inte. Hennes ögon tittade på mig med en blick jag inte kunde förstå.

Jag höll tillbaka min vilja att gå fram till henne. Det räckte för mig att se på henne på avstånd. Hennes ögon, svajande hår och mjuka kropp skar mig inombords, lämnade öppna sår för endast vinden att smeka. Hennes blick kedjade fast mig där jag stod. I glömskans rike utan att kunna förstå sänkte jag ned blicken mot marken under mig. Jag grät i timmar.

”Jag vill att du glömmer mig”

För att förstå ord jag sedan länge begravt inom mig ansträngde jag mig nu till det yttersta. Jag klös marken under mig. Jag slog den, förstörde den. Denna passage var inte verklig längre. Döden hade lämnat mig.

”Jag vill att du skadar mig”

Jag har ifrågasatt denna väg så många gånger. Allting har kommit till en punkt då det inte längre handlar om vad passagen representerar eller vad jag själv vill som individ. Det handlar om andras ögon, andras viljor som kolliderar med min egen. Det finns en värld utanför denna, men den kommer aldrig att bli verklig så länge min röst är tyst.

”Jag vill att du dödar mig”

Smaken av blod frestade mina torra mungipor. Så länge som jag hållits frusen på denna döda, stenlagda yta så har min hunger växt sig till en sådan makt att jag haft svårt att stoppa mig. Den belöning jag fått, bestående av ben, kött, värme och blod, ska ge mig styrka.

Trots min verklighet grät jag. Åter igen sjönk tystnaden kring mig och solens varma strålar lämnade min sårade hud. Jag var åter ensam.