Kylan sveper isande vindar

Stjärnhimmel utan ett slut 

På den frostiga kajen står

flickan stel som marmorstaty

Ögon som tåras, ansiktet blekt

Hon viskar ett tyst, ömt farväl

Lämnar sin far, lämnar sin barndom

Saknad och längtan när hennes sorg

Fraktskeppet skrotfärdigt

Blöder av rost

Råmar av trycket av Östersjöns is

Sju sömnlösa nätter och hungriga dagar

färdas hon knappt utan kost

Flickan instängd i sin förtvivlan

Beger sig ut på halt däck

Förnimmer i diset ett glödande skimmer

som får henne glasklar och skärpt

Hamnens neonljus fastnar i näthinnans spegel

och stadens klang dånar av liv

Flickan bländas av frihetens sällsamma glädje

och inser att färden är äntligen över

 men en ny resa tar vid