Vinden rycker tag och jag slås mellan verklighet och fantasi. Jag känner mig som järnpinnen vilken tar emot kyrkklockans slag om, och om igen. Utan mig slår det inte.
Den viskar till mig, ingenting, och att inte ens få höra att du är värd att dö, drar dig ner till botten och där finns ingen att dra upp dig, och inte heller någon som dyker efter. Jag har legat på botten och knipit efter andan alltför länge nu och jag behöver hjärt- lungräddning. Men ingen pumpar mitt hjärta, och ingen ger mig syre.
Vinden drar i mig, och jag kämpar mellan att stå naken och som ni alla ser mig.
Jag rynkar på näsan och fnittrar till. För det är väl så ni vill se mig? Alla finns, men ingen tål att finnas till. Jag faller bakåt och ni tror att ni tar emot mig, och visst gör ni det. På erat sätt. Men jag blir aldrig som er, jag blir aldrig som alla andra tjejer.
Vinden tvingar mig. Till ensamhet.