Det var egentligen bara tom luft.
Min hjärna var ung, inkapabel att dra paralleller och fullkomligt besatt.
Så besatt av en bekräftelse jag visste att jag aldrig
kunde få.
Desto mer ville jag ha den,
desto mer krävde varje fiber av mitt medvetna
att jag skulle ordna så att jag vann den.
Annars räckte jag inte till i mina egna ögon.
Jag förväxlade min besatthet med förälskelse.
En gång var jag rädd för skillnaden eller
eventuell avsaknad av skillnad.
Men jag vet nu, jag fångade insikten med mina bara händer.

Jag fångade insikten när jag mötte levande, riktig kärlek
i en man från drömmarna.
Det chockade mitt bekräftelseknarkarsinne att man kunde
få höra kärleksord och känna kärlek i luften utan att
kämpa för den genom att
försöka anpassa sig till vad man var övertygad om att
den andra ville ha.
Han sa att jag redan var allt han ville ha
precis som jag var.
Chocken var så stor att jag blev osäker.
Går det att känna såhär? För mig?
Måste jag inte ändra lite på mig först..?
Sakta men säkert gick jag över från att knarka tom bekräftelseluft
till att bli beroende av äkta kärlek.

Och när jag nu ser på vad jag vet kan jag inte förstå
att jag var osäker på skillnaden.
Att knarka bekräftelse är som att försöka andas vakuum.
Till slut mår man dåligt, och går det för långt dör man
(på insidan).
Att vara beroende av sin äkta kärlek är att ha en personlig
syreboll som är lika beroende av dig som du är av den för
sin överlevnad.
Min hjärna kanske fortfarande är ung, men jag är inte längre besatt.
Jag är bara kär, lyckligt kär.
Skillnaden är ju ganska stor
egentligen.