En plats där tiden sen länge stannat,
Där tidens damm tagit sig in överallt och höljt vidderna i ett mjukt, grått täcke.
Ruttnande och algbevuxna lämningar,
Kvarlämnade som glömda monument från en tid då livet nådde även hit.
I hjärtat av den åldrade skogen,
Bortom de innersta kretsarna,
Dit inget djur vågar sig,
Bortom de irrblossbelysta träskmarkerna och de öde stenkrönta fjällen.
Platsen där förlista och förlorade själar gjort sig ett hem,
Invid öde sjöar och mossklädda sluttningar,
I den djupaste gömman, dit inga ögon når.
Nejden ligger ödslig, allvarlig och stilla.
Inga fåglar syns över de grå vidderna,
Inga ljud av liv hörs från den dunkla tallskogen.
Ändå, finns den ständiga närvaron.
Närvaron av varelsen som ständigt betraktar inifrån skogen.
En blek skepnad i skogsbrynet,
En illusion? En iakttagare?
Ett av skogen uppbringat väsen?

Natten faller och himlens ögon iakttar med misstro och förakt.

Irrandes i denna världs mörkaste hörn,
I skogar utan ände,
Där vålnader och väsen regerar under dygnets mörkaste timmar.
Paranoian kryper sig på och ensamheten skär i sinnet.
Ögon i buskarna? Klor i träden?
Tänder bland grenarna?
All linjer dras ut och allt blir ett.
Ett mörker så kompakt att det nästan går att vidröra.
Tystnaden är total, ett lugnt före en anad storm.
Ändå, känns dess närvaro.
De, som inte vill bli störda.
De, som ser på en uppenbar inkräktare.
De, vars domän som inkräktats.
Och nu måste göra sig av med det som hotar att störa,
Att rubba deras dolda värld.
En blinkning, ett andetag och ett hjärtslag,
Innan natten får liv och alla ögon börjar glöda.
Sakta, tyst och stillsamt,
Nästan fridfullt, innan de tusen ögonen,
De tusen käftarna och de tusen klorna störtar ut ur sina gömmor för att återställa balansen.
Allting svartnar.
Och allt som en gång kunnat ses som liv,
Upphör.

Skogen och dess varelser tar ut sin rätt,
Dömer efter skogarnas oskrivna lag.
Ingen minns, ingen glömmer.
Borta, som en viskning bland de uråldriga tallarna.
Ingen minns, ingen glömmer,
Skogen lever, skogen dömer.
Ingen inkräktar ostraffat,
I skogarna som mänskligheten sen länge övergivit.
Det som en gång lämnats,
Kan aldrig återfås.