KRASCH! ”OH GUD! NEEEJ!!!” Pappas röst, det sista jag hörde. Jag såg allt snett ovanifrån. Ett starkt ljus mötte mig. Jag kunde inte motstå att gå. Jag hade suttit bredvid pappa i passagerarsätet. Pappa hade skrikit på mig. Jag behövde rätta till jackan, så jag hade öppnat säkerhetsbältet. Han skrek till och sedan blev allt svart.

    ”112. Vad kan jag hjälpa er med?” Bella svarade rutinmässigt på larmet som kom in.
   ”Skicka ambulans. Vi är strax före avfarten till Valbo sett från Sandviken. En pojke kring tolvårsåldern är livlös, andas inte. Tre lindrigt skadade.” Mannen pratade väldigt snabbt.
   ””Tala så lugnt, så gott du kan. Ambulansen är skickad så hjälp är på väg. Kan någon i närheten hjärt- och lungräddning?”
   ””Ja, min fru har påbörjat.” Mannen försökte tala lugnare, men snubblade på orden.
   ”Okej, ger pojken gensvar.” Fortsatt rutinmässig röst. Bella var erfaren i sitt jobb.
   ”GER HAN GENSVAR? ANDAS HAN?” Mannen vände sig mot sin fru.
   ”NEJ!” Frun skrek tillbaka mellan pumpningarna på bröstkorgen.
    ”Går det att prata med föraren av bilen pojken satt i?” Bella ville helst ha de formella uppgifterna. Det skulle underlätta för personalen.
    ”Ja, han är kontaktbar. Vad vill du veta?”
    ”Personnummer och namn på pojken. Hälsa föraren att ambulansen är på väg till olycksplatsen.” Bella ville lugna ned föraren.
    ”Okej, vänta!” Mannen tog luren från örat. Bella hörde hur han pratade med en man och frågade efter namn och personnummer. När han satte luren till örat frös hon till is.
    ”Pojken heter Niklas Forsman och personnumret är 99-05-23”
Hon visste genast på namnet vem det var. Kalle och Niklas skulle åka till Valbo för att köpa en mobiltelefon åt Niklas.
    ”Karin, kan du ta över… jag kan inte…”
    ”Hur är det Bella?” Karin tittade på Bella som hade rusat upp från stolen.
    ”Det är… Niklas. Kalle. Niklas är livlös. Ta över! Kan inte…” Bella slängde ifrån sig utrustningen och rusade ut.

En änglalik varelse tog emot mig vid ljusets mittpunkt.
    ”Hej och välkommen till Evigt Liv.” En varm röst mötte mig och jag tittade upp. Djupblå, vänligt gnistrande ögon. Kroppen såg mystisk ut beklädd med vit klänningsliknande beklädnad.
    ”Du behövs här hos oss.”
    ”Men, pappa…” Jag vände mig om och tittade tillbaka på pappa som satt på huk bredvid min kropp.
    ”Din pappa behövs på jorden än.” Ängeln lade sina varma, starka händer på mina axlar. Jag vände mig in mot ängelns kropp. Borrade in ansiktet i hans famn. ”Hur hamnade jag här?”
    ”Men… min tid då?” Jag är ju bara tolv år, tänkte jag. Pappa är ju åtminstone vuxen. Hur skulle mamma reagera?
    ”Din mamma behöver honom. Hon tog just emot samtalet till larmcentralen om er olycka.” Var den främmande bekantskapen tankeläsare också?

Kalle satt på knä bredvid Niklas medan en dam försökte återuppliva honom. ”Fan, om jag inte hade skällt på honom. Tittat framåt istället. Jävla skit!” Han tänkte högt för sig själv.
    ”Det hade kunnat hända vem som helst. Fast varför var han inte fastspänd! Han kan ju inte ha suttit fastspänd?” En man på plats hörde Kalles mumlande och försökte hjälpa honom igenom. Hålla kontakten med honom. Chock kunde också vara farligt, ibland livshotande. Sirenerna tjöt av ambulanserna som kom närmare och närmare.
    ”Ett tusen ett, ett tusen två, ett tusen tre, ett tusen fyra, ett tusen fem, ett tusen sex, ett tusen sju, ett tusen åtta, ett tusen nio, ett tusen tio, ett tusen elva, ett tusen tolv… en, två, tre, fyra… Kommer ambulansen snart?” Kvinnan som genomförde hjärt och lungräddningen andades snabbt. Verkade trött.
    Kalle strök Niklas över håret. ”Lilla gubben, kom tillbaka! Förlåt!” Han började frysa. Hela kroppen skakade. Allt slöt sig runt omkring honom och såg som genom en dimma människorna runt omkring sig. Han ville skrika, men fick inte ur sig ett ljud längre. Allt blev svart.

Jag såg allting på avstånd ovanifrån. Ville tillbaka och krama pappa. Men ängeln höll om mig där jag stod.
    ”Genom dig kommer de att bli starkare än någonsin. Du är en del av deras framtida styrka. Jag skall lära dig hur!” Ängeln röst etsade in kärleken inom mig, väckte glädjen, längtan, gav harmoni. Som när mamma tröstade mig när jag var liten, men ljuvare än så.
    ”Vad heter du?” Jag undrade om även änglar har namn.
    ”Mitt namn är Michael, jag är den av vår Herres medhjälpare som tar emot yngre människor som lämnar jordelivet.”
    Jag tog emot hans utsträckta hand och följde nyfiket med honom vidare in i ljuset. Jag hade viktigare saker att lära mig än de jag lärde mig i skolbänken. Ville möta denne Herre.

©Junia Tronestam 2011