I oktobernattens kalla märklighet
när jag slutade längta efter dig
och jag slutade tänka på dig
och se dig som mörkrets andra sida
och stjärnornas verkliga ljus
och livets verkliga mål
Då stod du där
rakt framför mig
Och regnet föll i evigheter
medan vi skrattade och grät
medan vi satt i tyst förundran
medan vi reste oss och gick
medan vi gick tillbaka till regnet
medan vi inte kunde sluta att förundras
medan vi lät oss sköljas av regnet
medan vi vände på alla begrepp
medan vi förpassade alla grubbel
om livet och döden och kärleken och meningen
tillbaka till där de kom ifrån
I oktobernattens märkliga renhet.