Jag drömde om Turquoise inatt igen
Om natten vi gick längs stranden och hittade
En fest för utstötta ideologer

De grillade en bortsprungen hund över ett bokbål och vi satte oss ner med dem
och de skrattade och berättade en saga för oss...

Jag lämnade mitt liv där
ensamt i ett skabbigt hotellrum utan TV men med en spegel,
liggande i ett badkar med kranen på
Tusen mil bort från Den Ständigt Närvarande (Du var min Jamaís-vù)

Till och med väggarna har tröttnat och drar sig längre bort.
Min flyttlåda till rum blir ett auditorium
där hårda killar inte dansar,
men du och jag, Miranda,
slutar aldrig.

Till slut vänder de sig bort...

Ända sen jag hörde dig sjunga drömmer jag samma dröm varje natt
Djuren från dina tavlor stjäl mina näthinnor och jagar mig blind genom
En brinnande djungel, inkapslad i glas
och upphängd på min egen auditorievägg,
och denna sjuka och befläckade lampa belyser dig,
som dansar ensam på sandgolvet

Och sedan slår det mig att du aldrig var där
För jag har aldrig träffat dig förut, Miranda,
men det är som om mitt liv vore mitt förra liv
(Jag är Dejá-vù,
ny varje gång,
igen och igen och igen och igen och igen...)