Tankarna krackelerar
för att sedan raderas ut
ur mitt minne
Du finns inte längre
endast fragment
har bitit sig fast
som den där dagen
då du och pojken lekte
mitt hjärta studsade så
den där dagen
och som den där stunden
då vi förenades vid tågstationen
mitt hjärta kände Amors pilar
den där stunden
då du betraktade mig
som om jag vore Afrodite
trots all min packning

Jag var bara en vagabond
men du såg aldrig det
istället så satte du mig
högt upp på din piedestal
för att låta mig frodas
till en vacker orkidé
men du förstod aldrig
att jag var en solros
så istället vände jag mig
bort från dig, min sol

Jag sa att jag var en fågel
så du satte mig i bur
men du förstod aldrig
att mina osynliga vingar
inte gick att klippa
så jag bröt mig ut
flög iväg
för att fortsätta min färd

Ja, nu minns jag så väl

men jag låter alla minnen av dig
upplösas i min atmosfär

för sanningen är den...

... Att du aldrig var här