Morgontrött och arg tittade jag upp och jag fick se det vackraste jag någonsin sett

Där stod han med sina bruna ögon och log mot mig

En lång smal kille med brunt nästan svart hår som var snyggt i ordning gjort

Han hälsade på mig och jag kände direkt att min ilska började försvinna, jag kom inte ens längre ihåg varför jag var arg

Jag gick på den fullproppade bussen och satte mig. Det var så tidigt på morgonen att det fortfarande var helt svart ute, men jag kunde inte somna. Mina ögon drogs till killen några säten framför mig. Jag märkte själv att jag stirrade, men jag kunde inte flytta blicken, den var som förstenad. Plötsligt vände han sig om mötte min blick och hela jag blev full av värme. Då insåg jag att den här resan kunde bli en resa som jag sent skulle glömma

Jag hade rätt, det blev en resa som jag inte skulle glömma. Det har snart gått ett år och jag kan fortfarande se bilden av honom framför mig. Bilden av hur han kom snyggt uppklädd till middagarna på kvällarna, bilden av hur han hela tiden vände sig om vid bordet där han satt för att se åt mitt håll och bilden av hur vi började umgås och prata med varandra just för att alla andra var så mycket äldre än vad vi var. Men den klaraste bilden av alla är när vi gick tillsammans på den långa gatan för att se fyrverkerierna och han säger att han är gift

Visst, det är naivt att tro att han skulle vara intresserad. Men att veta att man aldrig någonsin kommer att få se en sådan fin person igen gör ont. För jag vet att jag aldrig i hela mitt liv kommer att träffa på en så snygg, underbar och helt otroligt vacker kille igen, för det skulle vara omöjligt

Tänk om vi möts igen, vad skulle hända då? Tänk om vi hade mötts tidigare, hade det gjort någon skillnad?