för att våga känna allt man kan, gäller det att vara beredd, att vara skyddad

och skydd måste, i min fantasi, i allra högsta grad förtjänas
-

jag vill bevara allt som bevaras kan
gömma hjärtan under de mest kompakta av snölager, låta isvindarna frysa in alla minnen så att inte ens tidens vita dimma kan nå dem, se till så att alla viktiga tankar för alltid regnar ned från himlen, skyddade och bevarade inuti diamanthårda snöflingor

jag skulle inte förglömma utsidan, det fysiska - de allra kallaste delarna av snön skulle bilda isande täcken att binda in alla vackra kroppar med, konservera de skal vi faktiskt är så att framtiden blir visare, så att hudkapporna vi burit under våran livstid inte ruttnar och glöms bort

och sedan det allra viktigaste: själen - jag vill alltid upprätthålla själens sanna natur, det innersta av det innersta, det enda man är och kan vara

därför ber jag snöstormarna att vara oändliga, att trotsa tid och rum, att i detta kalla paradis aldrig sluta bilda små tornardos av sylvassa istackor, att kontinuerligt snurra kring varje själ här är, att skydda, att bevara, att leva för evigt

och sedan kan man äntligen lära sig att känna flera varv runt jorden
sedan kan man leva känslolivet till fullo

obs: kyla kan även domna av, förlama
kyla kan även göra
så att man inte känner någonting överhuvudtaget