Ibland håller jag kurser. Ibland betyder det långa resor. Ibland på vintern. Ibland med SJ. Ibland med öppna medresenärer. Ibland inte.

Om det ska bli riktiga äventyr så är det ett antal mer eller mindre slumpmässiga villkor som ska uppfyllas, samtidigt, som de ovan nämnda. Nåja, särskilt äventyrligt blev väl inte detta, men det var tillräckligt äventyrligt för att det skulle tilltala mitt sinne för just äventyr. Som pensionär är man inte så bortskämd med sådana upplevelser, så förväntningarna var inte så högt ställda.

Trots att alla kriterier för skadestånd från SJ var väl uppfyllda för att få resan återbetald, så avstod jag. Kanske jag skulle skriva ett vänligt brev till SJ och tacka för deras medverkan till ett gott reseminne? Men varför inskränka sig till det? Alla, inklusive SJ:s generaldirektör, som inte heter Uggla längre, har ju tillgång till poeter.se!

Resan utgick från Göteborg och målet var Bollnäs. Det var i november 2010 och en och annan snöflinga singlade runt i luften. Snöflingorna träffade en och annan växel, en sådan där mackapär som gör att tåget, med hjälp av SJ:s landbaserade personal, kan ändra destination. Om de inte vore för att de hade andra viktiga datorrelaterade uppgifter att utföra på sina varma kontor.

Tåg går långt och fort. Det ryker om dem, fast bara på vintern. Röken består numera inte av kolstoft, ånga och sot, utan av virvlande snö som packas inunder och sätter igen öppningar som ska vara öppna för olika funktioner, och låser fast andra funktioner som ska vara olåsta. Snön packas till is vilket, som bekant, kan sänka skepp. (Titanic)

Det är fascinerande att stå vid ett tågfönster och känna dynamiken i ett kanske 1000 ton tungt fortskaffningsmedel, som i hög fart banar sig fram genom naturen, till synes omöjligt att stoppa av ovidkommande händelser. Tåget avgick mycket punktligt och inom cirka en timma besattes platsen intill mig med en ung kvinna.

Med unga kvinnor konverserar man. På tåg är det enda alternativet att sitta tyst, och det är tråkigt. Om de har lust. Att konversera tillbaka alltså. Med en pensionär. Samtalsämnen måste väljas omsorgsfullt. Man sneglar på - i förekommande fall - medförd litteratur eller andra prylar som indikerar hobby eller studier. I detta fall gav detta inga ledtrådar. Den unga damen hade äntrat tåget i Herrljunga, och gjorde ett friskt, och ganska alldagligt intryck.

Många ironiserar över SJ:s oförmåga - eller förmåga - att hålla tidtabellen, och detta tema kan man ju alltid börja med.

- Har du hört något om trafikläget längre norrut?

- Nej.

- Jag har 35 minuter på mig för tågbyte i Stockholm.

- Jag också.

Det gick trögt. Inte så konstigt. Hon hade väl annat i huvudet, än att intressera sig för en pensionär som hindrar en från att breda ut sig med matsäck och andra utensilier som tarvar ett ledigt säte intill. Skulle hon vidare med norrlandståget, precis som jag? Jag tänkte fråga, men såg att hon blundade. Hon kanske har tagit ett ömt farväl av sin pojkvän, och sitter i andra tankar. Hon vill nog inte bli störd. Det börjar bli mörkt. Jag har tråkigt. SJ:s glättiga broschyr intresserar mig måttligt, men jag försöker läsa. Jag har inte tagit med mig eget tidsfördriv. Glor i taket. Konduktören går förbi.

-          Håller vi tidtabellen?

-          Ja, än så länge.

-          Tack, jag håller tummarna.

Flickan i stolen intill kompletterar.

-          Vet du något om norrlandstågen?

-          Tyvärr.

Nu kunde jag fråga!

-          Ska du också till norrland?

-          Bollnäs

-          Det ska jag också! Vilken tillfällighet att två resenärer från västsverige som båda ska till Bollnäs, hamnar bredvid varandra!

-          Mmm

-          Det är nog bokningsdatorernas förtjänst.

-          Mmm

Hon är trött, tänkte jag. Hon vill kanske komma fram utvilad. Hon kanske har en pojkvän som väntar på sig på stationen i Bollnäs, och har annat att tänka på, än att konversera en pensionär, som också råkade ha samma resmål. Intresse noll.

Tåget rullar vidare. Numera slipper man de där ständiga dunk-dunk, varje gång som vagnens boggier passerar rälsskarvar. Skönt. Men om det är kallt, då krymper ju saker. Och utvidgar sig i värme. Om rälsen sitter fast i Göteborg, då kanske den inte räcker ända fram, nu på vintern? Självklart är det inte så. Rälsen sitter fast och dras ut lite på vintern så den räcker ända fram. Men det är ändå ganska roligt att sitta och tänka på sådana här saker när man ändå inte har något vettigt för sig. Och så räknade jag ut hur det faktiskt skulle bli om det var -35 grader, och rälsen faktiskt satt fast i Göteborg, och om den var lagd i +15 grader. Jo, man skulle få gå de sista 600 metrarna till Stockholm! Intresse noll, tänkte jag igen, utan att veta vad som komma skulle.

Tänk om jag skulle ha tagit upp den här saken med flickan? Skulle hon bett konduktören om att få byta plats? Konduktörn passerade nämligen igen.

-          Håller vi tidtabellen?

-          Ja, än så länge.

-          Tack, jag håller tummarna.

Flickan i stolen intill kompletterar.

-          Vet du något om norrlandstågen?

-          Tyvärr.

-          …men det är signalfel i Katrineholm. De jobbar på det.

-           

-          Håller vi tidtabellen?

-          Ja, än så länge.

-          Tack, jag håller tummarna.

Tror du på det här? sa jag till flickan. Klart att vi håller tidtabellen tills vi kommer till hindret! Det intressanta är ju vad som kan tänkas hända sedan! Vi har bara 35 minuter på oss i Stockholm!

-          De törs nog inte ge prognoser. Det minsta de andas om förseningar, så löper de ju en överhängande risk att få en utskällning!

Jag svarade inte. Hon hade svarat mig! Substansiellt! Hon talade med mig! Det ska väl inte ta så lång tid att fixa en signal, tänkte jag. För övrigt räcker det gott med 35 minuter. Om vi blir stående 25 minuter, så gör det ingenting. Hon talade med mig. Och nu tittade hon på mig.

-          Skulle inte du också till Bollnäs?

-          Ehh, jovisst, sa jag, och vaknade ur min tankevärld.

-          Det snöar mera nu, sa hon.

Jag tittade ut. Visst det snöade lätt, men några direkta mängder kunde inte skönjas. Så berättade jag det där med att snön kan samlas under tåget, och ställa till problem, samt att tågen numera byggs i syd- och mellaneuropa, där man ännu lättare än här glömmer att det finns något som heter vinter.

-          Jaså? Hur då? sa hon.

Jag vet inte, tänkte jag säga sanningsenligt. Men va fan, det vet hon ju inte heller, så jag drog till med att det finns kylluftintag till elmotorerna som kan sättas igen, så kylan kan alltså innebära att motorerna blir överhettade, ironiskt nog.

Intressant! sa hon. Jobbar du med tåg? Sitter motorerna inte där framme? I loket?

Visst fan! Det här är ju ingen tunnelbana!

-          Jovisst! Men de små motorerna som behövs för alla hjälpsystem till vagnarna, sitter där. Du vet, det lutar ju i kurvorna, slog det mig i sista stund, för jag ville inta ha följdfrågan om vilka system som kunde finnas inunder, som behövde små elmotorer.

-          Jaha…Jobbar du med tåg.

-          Nej, men min pappa gjorde det.

-          Då var det väl ånglok, va?

Ser jag så rysligt gammal ut! Ånglok på långdistans försvann ungefär samtidigt med andra världskriget. Men pappa förundrades över vilken karisma de måste ha haft. Ytterst få nu levande har ju sett ett ånglok, ändå vet alla hur de ser ut. Annars skulle ju inte vägskylten som varnar för obevakad järnvägsövergång visa just ett ånglok! Jag berättade detta och vi fick en riktigt trevlig resa till Katrineholm. Jag fick veta att hon hade sitt föräldrahem på landet utanför Bollnäs och gick i en skola i Herrljungatrakten. Kanske var det Borås. Och att utbildningen kretsade kring något mellan vården och storkök.

Vi stannade i Katrineholm. Konduktören passerade. Lite rödare om kinderna än tidigare. Ville inte stressa med min sedvanliga fråga. Hon är ju den på SJ som man först kommer i kontakt med om man snedtänder på grund av tågförseningar. Stackars människa. Varje person som hon passerar är en potentiell personlig handgranat som kan explodera rakt i ansiktet på henne. Det var en kvinnlig konduktör. Så passerade hon igen, från andra hållet, så att jag långt i förväg kunde möta hennes blick med ett vänligt leende.

-          Vet du möjligen hur länge vi blir stående här?

-          Jag fick precis veta att vi bli mellan 10 och 15  minuter försenade, men lite kan vi nog köra in tills vi kommer till Södertälje.

-          Tack så mycket.

Flickan lyssnade på vårt vänliga samtal, och nickade deltagande. Vi körde inte in något utan blev ytterligare försenade.

-          Nu kör vi ju så långsamt att vi inte borde vara beroende av om tåget lutar eller ej. Det måste vara något annat.

-          Jo, det kan komma isklumpar i växlarna och det vill ju till att vi verkligen kommer till Stockholm och inte någon annan stans, skojade jag.

Nåväl, Cirka 10 minuter före nästa tågs avgångstid ser jag perrongen som vi ska gå av vid. I Stockholm var det ca 3 centimeter snö och slask. Ska jag behöva gå de där 600 metrarna som jag räknade ut på skoj för ett par timmar sedan? 5 minuter är nog minimum för att vi skulle hinna. Nu pratade och spekulerade vi ganska vilt, som om vi var gamla kompisar, flickan och jag.

Det är 6 minuter kvar. Så börjar tåget backa! Lokföraren informerar, via högtalarsystemet förstås, Att hon inte kommer igång. Det är för halt. Hon slirar, och det är inte bra för hjulen. Hon backar länge. Kanske en kilometer. Så tar hon sats. Vi verkar missa avgångstiden för nästa tåg precis på gränsen.

Dessa få minuter väntar väl norrlandståget? Tror inte det, svarade den luttrade norrlandsflickan, och strax bekräftade konduktören, som nu var ganska svettig. Stackarn! Jag gjorde mig beredd att springa. Memorerade hur Stockholms C såg ut för att inte springa åt fel håll. Var beredd, sa jag, snart tar jag upp sprintertakterna från ungdomen! Hon tittade förvånat på mig.

I nästa ögonblick utgick ett meddelande till oss norrlandsresenärer: Vårt tåg avgick i tid för att inte få egna problem eftersom det var så trångt på spåren. Vi skulle därför få ta ett annat norrlandståg som stod på andra sidan vår ankomstperrong, och som skulle avgå i lagom tid för att vi bekvämt skulle hinna gå ombord. Skönt. Inget vidare att sitta genomsvett på norrlandståget. Efter ett tag börjar man väl lukta. Fast på ett norrlandståg? Spelar det någon roll?  Hon lyckades angöra Stockholm C, cirka 5 minuter efter nästa tågs avgång.

Nu var det fri placering. Min medpassagerare slog sig ner bredvid. Trevligt! Började bli kaffesugen. Så avgick tåget, bara för att stanna efter några 100 meter. ??? Så en bit till. Och lite till. Vi varje stopp kom ett annat, mötande tåg, och rullade förbi. Jag fattade det där med trångt på spåret, och började undra om man inte lika gärna kunde anlägga en sådan där horisontell rulltrappa som finns på alla större flygplatser. Hela vägen från Stockholm till Göteborg. En som vid varje delsträcka kunde öka farten successivt, rejält, och så minska när man närmar sig stationer för av- och påstigande, och rusa förbi parallellt i hög fart på långlinjerna? Det vore en stor arbetsmiljövinst för SJ:s rullande personal. Inga tidtabeller!

(Konduktören på första sträckan hade använt begreppet ”rullande personal” om sig själv. Det tolkade jag som att hon var ganska obekymrad om sin påtagliga övervikt)

Vi fick löpande rapporter via högtalarsystemet. Konduktören hade lämnat över denna smärtsamma informationsplikt till någon annan. Eller så förställde han sin röst så att det skulle verka så. Han hänvisade hela tiden till information i högtalarna, när jag frågade. Vi blev påtvingade ett oplanerat tågbyte. Jag meddelade personen som skulle möta mig att det var ren happening, när jag skulle komma fram. Vederbörande svarade att vi ju kan gå på nattklubb i stället för att äta middag. Tur att det finns mobiltelefoner.

Min medpassagerare började också skruva på sig. Hon var luttrat arg.

-          Nu ringer jag Pappa! Jag vill inte stå ute i snö och kyla i 45 minuter och vänta på någon jävla buss!

-          Kom, sa jag. Jag bjuder på kaffe. Tror du att ni har plats i bilen för mig också?

-          Inga problem.

Det var många som drack kaffe, och det smakade mycket gott. Cirka 4 mil före Bollnäs klev vi av. Vid stationen stod ganska många bilar. Tanken, idéen, att lösa sista transportsträckan privat tycktes vara legio.

Jag fick en lång, skön och mycket trevlig bilresa till Bollnäs och lärde mig väldigt mycket om hur gamla kor blir och hur mycket de mjölkar. Jag tackade för resan och flickan log mot mig när vi gemensamt tog upp min resväska ur bagageutrymmet när vi skildes. Det var lite hö, eller kanske halm, på den när jag senare öppnade den på hotellrummet.

Jag fick också bra med stoff att berätta för den tämligen okända person som bjöd mig på en god middag på en fin restaurang i Bollnäs. Dessutom fick jag en behaglig avrundande äventyrsresa att ligga och tänka på innan jag somnande på mitt hotellrum.

Ett riktigt pensionärsäventyr!