Jag såg två barn leka i skuggan av den gamla eken.
De var sådär orädda som bara barn kan vara.
Hoppande och oförsiktiga utan rädsla för skrubbsår eller smuts.

Men det var något med barnen som verkade lite udda.
Samtidigt som de var som alla andra barn, var de inte det.
Varenda rörelse var mjukare än den andra, som en blommas dans i vinden.

När jag studerade dem närmare spred sig en kyla, jag blev kall.
Trots att solen låg på och de stundtals var utanför ekens stora krona.
Fanns där inga skuggor från barnen, inte heller skratt eller skrik.

Barnen såg bort mot mig där jag satt i mitt fönster.
Sakta styrde de sina tysta steg mot mig, lätta och nästan fjädrande i gräset.
Efter vad som verkar vara en evighet kom barnen fram.

Det ena barnet, en pojke med kalla blå ögon.
Han såg storögt på mig, log och viskade något till sin kamrat.
Kamraten en liten flicka, såg också hon på mig och nickade sin kamrat till svars.

När flickan talade var det inte med ett barns röst, den var kraftfull.
Det var en ung kvinnas röst, mina sinnen smektes av hennes ord.
Kom, lek med oss i skuggan under eken.

Utan att tänka något vidare på vad jag gjorde fann jag mig snart barfota.
Dansandes i gräset bort mot eken, så fort mina gamla ben bar mig.
Mina ben kändes inte längre gamla, och luften inte heller lika tung.

Efter en stunds lek under eken satte jag mig ner för att vila.
Inte för att det kändes som om jag behövde.
Utan för att se mig om en stund.

Barnen som upptäckte att jag satt mig ner stannade av i sin lek.
Flickan talade med sin smekande röst.
Varför sitter du min vän, är du trött?

Samtidigt som jag kände att jag borde varit trött så svarade jag, Nej.
Jag njuter av livet, solen och leken här under trädets skugga.
Hon log och pojken tågade fram till mig, tog min hand.

Med en len röst av en yngre man talade han.
Nu är det dags för oss att gå.
Vi vill att du följer oss, dit vi ska.

Vart är det frågade jag.
Där borta, pojken pekade på ett skimrande ljus ute på ängen.
Vi ska dit där sjukdomar inte existerar, där ingen längre lider.

Med mina gamla ögon såg jag bort mot fönstret där jag suttit nyss.
Där inne fanns bara gamla minnen, smärta och elände.
Med prövande steg gick jag hand i hand med pojken mot skimret.

Från ett fönster såg en man på de tre barnen som sakta gick ut på ängen.
De rörde sig med lätta dansande fotsteg, han såg ner på sin klocka.
När han åter såg upp var barnen borta, kvar var bara fotspåren som ledde ut på ängen.