Ett tomt ekande rum

Ljudets vågor svävar omkring mig

Jag hör ett ljud, ett skratt utifrån

Jag tittar från mitt fönster och ser ingen där

Vart finns alla andra?

Sitter och glor på en vägg, tråkiga serier som inte säger mig något

Solen skiner men ute är jag inte

Jag börjar inse om vad som tynger mig ner

Mitt liv..

Jag lever ett ensamt och tomt liv och skäms inte över det

Jag är trött på att vara den som alltid ska ringa någon för att påminna den om att sakna mig typ.

Jag brukade gå till höger men vände mig om för att börja gå till vänster, där jag bara träffade fel vänner som jag fått " göra slut" med " eftersom dom behandlat mig som skit.

Människor kommer och går som ett trafikljus

Frågan är, vem är det som alltid stannar kvar?

Familj?

Vilken familj....?

Livet är en gåva som vi alla har fått

Min gåva däremot tycks inte kunna användas på ett tacksamt och glädjefyllande sätt

Vänner

Jag har alltid burit med mig oturen, ingen stannar bredvid mig

Vad är Kärlek?

För mig så finns det ingen kärlek, kärlek är en lögn

Olycka?

Otur?

Hjärtat slår sina antal slag per minut

Min hjärna är kaos bestående av tankar och känslor som tynger mig ner

Det känns som att ingen förstår mig eller ser mig ens

Ni passerar förbi mig som om jag vore luft

Sympati?

Snarare min verklighet

Upprepade ord cirkulerar framför mig, dom säger "gräv inte ner dig själv i dina sorger"

Jag valde inte att bli ensam

Jag hamnade i fel världsdel av denna planet och vill inte vara kvar

Ta mig till paradiset där änglarna kan ta hand om mig

Finns denna plats?

En dröm, en fantasi eller verklighet?