Det var en sen kväll och jag tog tunnelbanan ut till Hallunda för att sen ta bussen hem. Då det tar en fyrtio minuter från Centralen kan det vara bra att ha en bok med sig. Nu hade jag inte det, så det fick bli en blandning av vila och meditation. Så slumrade jag till och somnade visst. Såg att det satt en mörkhyad man framför mig, egyptier tänkte jag för ansiktet var mejslat med mjuka, runda drag, men ändå inte som en peruan eller annan sydamerikan fast hudfärgen var lik. Jag han registrera att han såg snäll ut och att det nog inte skulle vara farligt att nicka till lite. Tåget skakade fram station efter station och på någon nivå regitrerade jag det utan att riktigt vakna till. Jag tror att jag till och med började drömma. Det var något kärleksfullt jag drömde, där jag vandrade stranden fram med någon man hand i hand och såg vackra exotiska blommor och fåglar i träden, men mest en svävande känsla av frihet och harmoni. Det ryckte till när tåget åkte in i tunneln vid Masmo, så jag vaknade till helt lätt medveten om att snart vara framme. Ser framför mig och där sitter mannen med händerna knäppta över mina. Det var så rörande och samtidigt undrade jag om jag inte borde tycka att det var påträngande och framfusigt. Då jag befunnit mig i en sån skön dröm gled jag bara in i verkligheten och tittade in i de varma ,vänliga, bruna ögonen av en ganska ung man. -" Du såg så söt ut. Jag kunde inte låta bli," urskuldrade han sig. - "Är du på väg hem?"( Han talade en perfekt svenska, som förvånade mig) -"Jaaa.." -"Får jag följa dig till bussen?" -"Ja det går bra." Vi hade sällskap där i mörkret och kanske borde jag vara rädd, men det var jag inte. Han berättade om sitt liv,att han levt med en finsk kvinna och hade barn, en son. Men nu var det slut och han sökte en ny kvinna. Jag förstod att jag var den utvalda. Vi småpratade om lite av varje och det var trevligt med sällskap och uppvaktning. Känslan i maggropen fanns att detta skulle kunna utvecklas till något farligt, men om jag tog det varligt skulle inget tråkigt hända. Jag ville inte att han skulle hoppa på mig och kyssa mig. Gatorna var tomma och det syntes inte en människa någonstans. Vi stannade vid busshållplatsen och han höll mig sällskap tills det röda vidundret syntes bort i korsningen. -"Du kan väl ringa, så kan vi ses?"(leende och talande blickar) -"Kanske det" (leende) Han gav mig sitt namn och telefon på en handskriven lapp, som jag tog emot för att inte såra honom. (Men jag ringde aldrig). _