Vi går och vi går, på stigar jag aldrig sett, varken i sig eller maken till. Macheten i min hand liksom hugger av sig själv. Lianerna faller till höger och vänster om mig. Det hugger även i min mjälte. Syret på dessa slutande ekvatorialbergs höjder är ej likt det på södra Sveriges slätter. Vi har nu tillryggalagt sju dagars marsch. Målet börjar närmas, och stigen som leder tillbaka är säkert redan igenvuxen.

Jag kom till Papa Nya Guinea för en knapp månad sen, via flyg från Stockholm, London och Hong Kong. Flygplatsen i Port Moresby var mycket mer civiliserad än jag hade trott. Ty trots att jag läst på en hel del om vad jag skulle komma att mötas av visste jag väldigt lite om den omfattande inrikesflygtrafiken. Bergsryggen som löper över hela ön begränsar synnerligen möjligheten till markbunden trafik i utvecklad form.
Anledningen till att jag for till detta avlägsna land var för att undersöka de endemiska arter som finns i dessa Oceaniska djungler. Närheten till Australiens nordostligaste spets har nämligen utrustat Papa Nya Guinea med många av de karakteristiska pungdjuren som man annars bara brukar finna i just Australien. Det som gör dem endemiska för just Papa Nya Guinea är att klimatet skiljer sig i och med temperaturen, höjden och den täta bergsvegetationen. På ön finner man avarter som skogskänguru, endemiska pungråttor, minioppossum samt Javadjävulen som liknar den Tasmanska på många sätt. Mitt projekt var ett så kallat MFS; ”Minor Field Studies”.
Endemik har alltid intresserat mig. Hur en art endast finns på en plats i världen. Denna kvalitet hos en art tycker jag manifesterar evolutionen på ett väldigt tydligt sätt. Förhållanden är så explicita och krävande att det inte fungerar att vara på något annat sätt än just det som ändamålet tvingat fram – överlevnad.

Jag vet inte längre om vi kommer att finna det vi söker. För även om målet ibland skymtas genom skogstaket så verkar det inte som om vi närmar oss. Ändå känns det bra att gå. Det svenska vardagslivets stiltje har liksom hållit både mitt inre och mitt yttre vandrande uppdämt och jag känner för varje steg jag tar hur orosfjärilarna i min mage och min hjärna börja slå mer harmoniskt med sina små men ständigt viftande vingar.

Mitt mål är ett berg på berget, det kallas ”Deriloa Funghi” – försynens svamp, som är en markhöjning på ett par hundra meter, en nästan rund cylinder med vertikala väggar. Ryktet säger att det ska finnas en endemisk art av tapir uppe på platån. Tapiren finns för tillfället endast kvar i Sydamerika där den är en av de äldsta nu levande ickereptila arterna med sina nära fyrtio miljoner år på nacken. Tapiren är besläktad med hästar och noshörningar men liknar mest en myrslok eller ett stort svindjur.
När jag under mitt föreberedande arbete talade med experter om huruvida detta djur faktiskt kunde finnas på dessa toppar och om hur det i sådana fall hade kommit dit kunde ingen svara. De kunde visserligen inte heller svara på hur det vid utgrävningar visat sig att inga tapirskelett på ön daterats till senare än 1650. Jag har även frågat lokalbefolkningen som på knackig Pidgin-engelska svarat att visst finns tapirer uppe på Deriloa Funghi, även om ingen nu levande har sett dem. Historien säger att berget reste sig för lite mer än tre hundra år sedan. Historien säger också att berget reste sig på grund av jakten på tapirerna. En av männen såg förmodligen min skepticism och frågade om jag kände till att det är väldigt vanligt med jordbävningar och vulkanutbrott på Papa Nya Guinea, och att det således inte var helt otänkbart att berg uppkommer ur intet och att nya öar föds.
Efter ungefär en vecka på ön hade jag fått ihop ett litet team till min exkursion. En engelsman, två kvinnor som talade lite engelska samt två män som enbart talade Melanesisk Pidgin. Engelsmannen och kvinnorna agerade tolkar till de två andra männen. Av vikt var också att de var relativt vana klättrare då bestigning av detta berg inte är som något annat. Det var oerhört billigt att få med dessa människor. Engelsmannen berättade att man i grova mått var van vid att leva på knappt 10 dollar i veckan så det jag betalade var ändå mycket för dem (även om Engelsmannen så klart krävde högre betalning).

Efter en veckas vandring, tre fjärdedelar av vägen om jag fick tro en av kvinnorna, så började Derioloa Funghi att skymtas. Kvinnan berättade att snart skulle vi också få se den enda ekvatorialglaciären i världen, belägen på ungefär 4500 meter. Engelsmannen som gick bredvid och ständigt rökte på sin pipa lyftande sin khakifärgade hatt torkande svett från hjässan la till: ”om vi nu kommer så långt”. Han sa att det var tredje gången han var med på en ”tapirexkursion” och gjorde citationstecken i luften med sina reumatiska men solbrända fingrar. Han berättade att det alltid är likadant. Att expeditionsledaren efter ett tag bli ärelysten och försöker ta sig till berget själv, men att det aldrig har slutat väl. Jag frågade om hur ”oväl”, inom citationstecken, det hade gått för dem. Då ryckte han på axlarna och sa att folk aldrig kommer tillbaka helt enkelt. Jag skrattade till, av flera anledningar. Först och främst över engelsmannens känsla för drama men också över tanken på hur många filmer man sett när någon person säger en sådan sak.
Nätterna på berget kom abrupt. Det var som att vända på en färgad människas hand, för plötsligt var natten bara där. Efterhand som ögonen började vänja sig började också nattkristallerna titta fram. Det var som om någon hade täljt en diamantgubbe och låtit spånet ligga kvar på ebenholtsgolvet till himmel. Jag läts dock aldrig beskåda denna syn särskilt länge, för det var alltid någon som skulle tända en brasa så snart vi slagit läger, oftast Ovodo. Just denna natt hann jag precis undra vart den färdigtäljda diamantgubben kunde finnas innan jag somnade.

Jag vaknade i den tjärsvarta djungeln av att det hade blivit knäpptyst. Vanligtvis sover jag som en död, stridsspetsar kan inte väcka mig. Men det var oroväckande tyst omkring mig. Det tog ett par minuter innan jag insåg att brasan inte längre brann. Jag tog upp min ficklampa och lyste kring mig. Jag kunde se hur lägret hade varit utplacerat, men det var ingen där. När lampans ljuskägla riktades uppåt mot berget blänkte ett öga till. Jag släckte genast lampan, men kom snart på att det var ännu läskigare i mörkret. Plötsligt var ögat bara några meter framför mig, helt stilla. Det var likt ett kattöga men ändå inte. När jag fortsatte lysa på det så närmade det sig på ett märkligt svävande vis, ömsom lågt, ömsom högt. Jag hann undra var min rädsla hade begett sig innan det lysande ögat stannade i huvudhöjd en halvmeter framför mig. Nu när jag såg det på närmre håll såg jag att det var ett fosforescerande mynt som hängde fritt i luften. Det började plötsligt nynna på en melodi jag inte kände igen. Efter ett tiotal sekunder kunde jag urskilja orden som jag först hade trott var toner:

I sailed a wild, wild sea
climbed up a tall, tall mountain
I met an old, old man
beneath a weeping willow tree
He said now if you got some questions
go and lay them at my feet
but my time here is brief
so you'll have to pick just three

And I said
What do you do with the pieces of a broken heart
and how can a man like me remain in the light
and if life is really as short as they say
then why is the night so long
and then the sun went down
and he sang for me this song

See I once was a young fool like you
afraid to do the things
that I knew I had to do
So I played an escapade just like you

I sailed a wild, wild sea
climbed up a tall, tall mountan
I met an old, old man
beneath a sapling tree
He said now if you got some questions
go and lay them at my feet
but my time here is brief
so you'll have to pick just three…


Plötsligt kände jag en hand på min axel. Jag slog upp ögonen och möttes av ett svettigt ansikte under en khakifärgad hatt. Det var engelsmannen som sa att det var dags att röra på sig igen. Jag hade alltså drömt. Jag behövde inte fundera särskilt länge på drömmen hur drömmen skulle tolkas för jag visste vad det var för saker som jag borde göra men som jag var rädd för.

Jag fann inga tapirer uppe på Deriloah Funghi, däremot fann jag något annat på vägen dit.

Dedicerad till Matthew Stephen Ward.