En dag när jag satt i mitt torn förde vinden med sig ett fjäderdun.

Förundrad ser jag dess mjuka färd genom luften.
Det singlar sakta ner och landar bredvid mig på det kala golvet.

Någonting vaknar inom mig, något varmt och skönt.
Jag plockar varsamt upp dunet i min hand.
En lång stund sitter jag och studerar det.

Glömmer min egen smärta i nuets välsignelse.

Jag tar det mellan min tumme och pekfinger och låter det sakta smeka mitt ansikte.
Det kittlas och en antydan till ett leende sprider sig i ansiktet och i kroppen.
Jag blir storögd som ett litet barn av detta lilla under.

En liten spricka i fängelsets mur uppstår.

Detta lilla dun var kraftfullare än alla mina tårar, mina skrik, mina slag och klösningar.
De har bara skadat mina egna händer och färgat muren röd.

Genom den lilla sprickan kan jag se ut mot världen utan att min blick behöver passera bitterhetens galler.
Jag vågar inte blicka ut länge men min nyfikenhet har väckts.

Jag lägger dunet i springan och blåser på det.
Det smiter ut, ut i den fria luften.
Jag följer dess virvlande färd över muren, bort mot horisonten.

En stund senare hör jag ett högt buller.
Jag springer ner för trapporna, redo att slåss.
Porten som aldrig byggdes är plötsligt på plats.
Rejält reglad och tung.

Jag undersöker den ordentligt och försäkrar mig om att den inte går att öppna.
Sen går jag tillbaks upp i tornet för att fortsätta hålla vakt.

Då och då går jag fram till sprickan och kikar.

Tänk om, en dag, även jag?