Jag bor i Skymningslandet.
Det mesta är grått och trist här.
Instängd och unken är luften.
Ibland kommer det en vindpust som tillfälligt blottar en ljusblå himmel.
Den försvinner snart och det blir grått igen.

Grått och utan hopp.

Det går aldrig riktigt att känna här.
Känslorna kan förnimmas svagt men de skingras så fort jag försöker känna efter.
Precis utom räckhåll.
Jag är en grå vandrare och genom detta land har jag färdats i många år.
Jag försöker hitta en väg ut.
Det har hänt att jag varit nära.
Fast varje gång när jag ska ta steget ut hamnar jag på ruta ett.

Precis där jag började.

Tröstlöst är sökandet.
Menlöst och planlöst irrar jag nu omkring.
Övertygad om att det inte går att hitta ut.
Det är nog ganska skönt att aldrig riktigt kunna känna.
Tänk om jag är glad och sen blir ledsen, hemska tanke.
Bättre att vara avtrubbad och grå.
Säkrast.
Jag har en karta jag kan följa.
Men diset gör att stjärnorna alltför sällan syns.

Allt jag kan se är en annan nyans av grått.