Blodet vid klippans brant har stelnat och blivit nattsvart. Hans kropp ligger tungt på den bördiga jorden under honom, bland murar av höggräs som tyst rör sig i dans av vinden runt omkring hans döda kropp. De bleka händerna ligger stela över hans bröst, där svärdet som tog hans sista andetag fortfarande sitter djupt. Ett sista leende ligger kvar på de bleka läpparna, som blir kritvita av de sista dropparna ljus. Och även fast solens blodröda kropp snart har lämnat himlarandens kant är kvällen ännu febrig.

En stupad hjälte vilar bland fredsliljor och sensommarens grönska. De indigofärgade ögonen som aldrig hann stängas blickar fortfarande upp i himlavalvet ovanför honom – försöker finna efter någonting att klamra sig fast vid. Och även fast blodet är kvar, och även fast de bleka händerna betyder död, är det den skönaste bilden hon någonsin har skådat,

tänkte kvinnan innan hon med lätta kliv ställde sig upp, kysste skyn med sina läppar, gav sin hjälte en sista blick och torkade händerna på förklät. Farväl, min döda hertig, låt jorden jordfästa dig med egna händer, log hon och drog ut klingan ur hans bara bröst. Låt klippans kant aldrig rasa, och låt ditt leende aldrig gå förlorat från ditt sköna ansikte.

Så vände hon sig om och såg sig aldrig om, och en död kämpes leende suddades aldrig ut, och ett par indigofärgade ögon sprakade försiktigt till i det sista solljuset, tills den blodröda hinnan vid horisonten försvann, och det mörkröda blodstänket kom bort i nattens mörker.