och bland syren, fågelsång och tunga andetag
dog en morfar,

trött av att spela hjälte i ett sista krig,
mot sjukdomen som stal de sista han hade kvar

och även fast en glömskans sjukdom,
på vägen raderade minnen från förr

log han å det vackraste,
när han fick se oss komma,

som att tiden hade stannat någonstans på vägen,
som om livet aldrig hade runnit bort,

och nu vilar hans lätta aska,
bland blomster, jord och ljumna vindar från syd,

 i en stenmur,
som blickar över en ensam sjö,

som i sommarens starka tecken försiktigt skimrar till,
och ler precis som honom

och jag,
jag glömmer honom aldrig