Malmö.
Värnhem.

Jag sitter i köket hemma hos min närmsta vän och tittar ner mot gatan. 
Bullriga bussar, smutsiga bilar, jäktade cyklister. Folk som kommer bärande på sina matkassar från Coop eller Hemköp. 
En helt vanlig tisdagskväll hemma hos K.

Då ser jag dig komma gående på andra sidan gatan.
Det hugger till i hela mig.
Jag har många gånger undrat hur du har det idag.
Undrat om du fortfarande levde.
En våg av skuldkänslor kommer rullande.
Får mig i gungning, jag mår illa.

Jag ser efter lite närmre.
Du är äldre och gråare nu.
Det är över tre och ett halvt år sedan sist vi sågs.
Du var min tvillingsjäl, läromästare och hjälte.
Min vän.

Jag tänker på våra äventyr på andra sidan Sundet.
Hur du alltid berättade dina gamla historier som fick mig att skratta så jag kiknade.
Våra djupa samtal om livet och det djupa, det andliga.
Om Gud.
Om att vara människa.

En dag tog det slut.
Jag var på väg i drunkna i mig själv.
Trots alla andra som jag försökte rädda, kunde jag inte rädda mig själv. Jag försökte hårdare och ihärdigare tills jag gick itu.
Som en torr gren som brast.

Jag flydde.
Tog hastigt farväl.
Sen blev jag tyst.
Hörde aldrig av mig igen.
Bytte telefonnummer.

Hörde att du hade det svårt men förblev tyst.
Skämdes för att jag övergav dig.
Du var vän, frågan är om jag verkligen var din.
Mitt svek förgiftar alla fina minnen.
Försöker låta bli att se ditt ansikte och din blick.

Desperat vill jag intala mig att jag gjorde vad jag måste för att rädda mig själv.

Men när jag väl var på säker mark igen kunde jag vänt tillbaka. 

Sträckt ut min hand.

Öppnat min famn.

Fast jag vill springa ner och jaga ikapp dig, sitter jag tyst kvar på stolen och skäms.

Förlåt.