Jag går baklänges utmed strandpromenaden.

Sakta.

Ibland stöter jag ihop med någon som inte uppmärksammar min bakåtfärd.
Några blir irriterade, jag slår dövörat till.
Jag är egentligen inte här.
Inombords har jag vridet tillbaka tiden.

Flera år.

Jag blickar ut över havet som blått och stilla sträcker sig mot horisonten.
Medelhavet.
Noterar slött massan av solbruna kroppar utspridda på stranden.
Snygga kvinnor, svettiga fransoser, lekande barn, läskförsäljare.
Blockerar ut ljuden.
Ignorerar den brännande solen som står högt på himlen.

Sluter sakta ögonen.

Minnena av Henne är inbrända djupt i mitt hjärta.
En klagosång som sakta färdas med mitt blod.
Ut i varenda liten del av mig.

Alltid.

Sen ser jag oss sitta där utmed vattnet. 
Hör hennes livsbejakande skratt.
Faller på nytt varje gång jag hör det.
Förlorar mig åter i hennes förföriska blick.
Hjärtat slår fjärilsvolter i mitt bröst.
Smakar hennes salta läppar.
Doftar hennes ljuva hy.
Berusar mig på vår hungriga kyss.
Vill stanna i denna känsla för evigt.




Återvänder motvilligt.

Hoppar ner på stranden.
Omedveten om andra går jag ner till strandkanten.
Vadar ut.
Slutar inte gå.
Vattnet omsluter mig.
Stenarna i mitt sorgtyngda inre gör att jag inte flyter upp till ytan.
Lägger mig på botten och sjunker ner i dyn.

Försvinner.