Våra själar är två svävande ljuslyktor som sakta stiger till väders. Det är sommarkväll under stjärnorna som lyser klart och tydligt. Vi tar en sakta barfotapromenad längs strandkanten. Svala sköna små vågor rullar sakta in över våra fötter och anklar. Dina fingrar är väl flätade mellan mina.
Kvällen känns tidlös och evig.
Vi säger inget utan låter tystnaden tala. Den där riktigt nära och intima tystnaden som uppstår när gränserna mellan dig och mig suddas ut. När kärlekens magi slår ut logik och ett plus ett blir tre, när summan av de enskilda enheterna blir större än var och en för sig.
Två kroppar, ett sinne, ett älskande varande i oändlig expansion.
Småfnittrande går vi där, jag har dina sommarsandaler i min fria hand.
Då och då stannar vi upp och blir fallande stjärnor när våra blickar möts, förvandlas till brinnande supernovor när våra tungor förenas och smälter till glöd.
Livet är här och nu och i detta intensiva och samtidigt finstämmiga varande vet jag utan tvivel.

Jag älskar dig med varje fiber i min kropp, varje cell.  Jag existerar blott för att få visa min kärlek till dig. Vår kärlek är en hyllning till allt som varit, till allt som komma skall, till allt som är. 

Vi är eviga och vi är nu.