kanske allt började just då. Du sträcker din hand och dina fingrar berusar mig, de tar mig förstrött, lojt, de dissekerar min hjärna, stryper mig med sävlig urraseri tills nåd inte längre betyder, tills allt blod väller till underlivet som öppnar sig och väser de mörkaste viskningarna. Ja det måste ha varit den gången. Den våren och sommaren levde jag inte utanför dig. Alla, bokstavligen alla sökte finna kärlek hos oss, de valfärdade för att smittas av vår välsignelse. Det kunde inte fortgå länge. De slet i dig tills du gick av, det var jag som höll emot