Jag sitter i en övergiven trädgård.
Den ligger utanför staden, utanför byn.
En gammal hederlig bondgård ute på landet.
På baksidan av det röda teglade boningshuset med grått eternittak.
Huset har förfallet och trädgården är igenväxt.
Jag kände den gamle mannen som bodde här förr.
Han sitter här även idag, för han lever vidare i mig.
Min morfar.
Vila i frid.
Han har övergivet jordelivet, jag har övergivet mig själv.
I timmar har jag vandrat hit i ren desperation.
Jag försöker hitta tillbaks till mig själv, det ledde mig hit.
Jag hittade en av de blå plaststolarna och fällde ut den.
Kraftigt solblekt och något sprucken, men den verkar hålla för min tyngd.
Det känns som om världen tynger ner mina axlar men stolen är av avvikande åsikt.
Tur är väl det.
Jag ser mig omkring.
Minner mig tillbaka när jag var här som pojke.
Ser mig klättra upp i äpple- och päronträden.
Ser plommonträden, krusbärsbuskarna, hallonen och rabarber i mängder.
Minns de sura mörkröda klarbären, det gör salivproduktionen i min mun också.
Jag dricker världens godaste saft åter, hans fläderblomssaft.
Full med döda småflugor men magiskt god.
Sen slår saknaden mig med full kraft.
Tårar rinner, halsen stockar sig.
Han var en jordnära och lärd man, jag hade behövt hans råd nu.
Men allt som hörs är den stilla tystnaden och flugorna som surrar.
Jag sitter kvar gråtandes medan solen sakta börjar sänka sig vid horisonten bakom åkrarna.
Nu vet jag hur jag kan finna en liten bit av mig själv här.
Jag går bort till det gamla stallet som var oanvänt redan när jag var barn.
Där hämtar jag några rostiga trädgårdsredskap.
Sen går jag tillbaka och börjar rensa ogräs.