Det pågår ett världskrig inom mig. Om jag fullföljer slänger jag bort precis allt jag kämpat för. Brännmärker mina döttrar. Samtidigt måste denna smärta inombords få ett slut. Det får gå åt Helvete med allt, med mitt liv. Som styrd av en ond järnhand fortsätter jag. Min sista vandring som en fri man.

Paret har nu kommit fram till utkanten av byn. Det ligger en smedja på vänster sida och lite längre fram ett gammalt hus som håller på att renoveras. Jag saktar in mina steg och håller nu samma tempo som dem. Jag är cirka 40 meter bakom dem. 

Det är en väldigt liten by, ett trettiotal hus eller så. De flesta är lite äldre, början av nittonhundratalet kanske. Men även några relativt nybyggda hus mittemot den lilla vita kyrkan. Vägen svänger och är nu asfalterad. Rakt fram kommer man direkt ut ur byn. Till höger huvudgatan, ja den enda gatan. Paret fortsätter längs bygatan till höger. Jag följer efter.

Vi passerar den stora gården som ligger snett emot smidesverkstaden vid T-korset i början. Den lilla vita kyrkan ligger sedan precis bredvid. Jag lägger den på minnet.
På min högra sida passerar vi först de nybyggda husen, sen kommer det ett par äldre. Paret passerar nu det sista och är ute ur byn. I det sista huset är en liten pojke och hans pappa ute i trädgården. Som om min ondska kunde kännas omedvetet kallar han ängsligt på pojken när jag passerar och går sedan in.
Säkrast för er tänker jag.
Snart är det dags och ingen kan stoppa mig.