Jag minns skriken. Jag minns frågan, jag minns frågan om jag levde. Jag minns inte när de kände på min puls för att se om jag levde, jag var för långt inne i min egen värld. Jag var för långt borta. Men jag minns skräcken, jag minns oförmågan att prata, att kommunicera. Jag var i en annan värld där inga ord nådde fram. De fastnade någonstans halvvägs. Men jag försökte faktiskt. Jag försökte få fram orden som skulle säga att allt var bra, men det gick inte, för ingenting var bra. 
Jag minns era skrik.
Jag låg där på golvet och ni fick panik och jag såg ingenting. Mina ögon var vidöppna men jag kunde inte se någonting. Bara skuggor. Sen kom monster. Och monster kom tillsammans med sjukvårdare, och inte långt efter sjukvårdare kom blåljusen. Jag minns att jag skrek. Plötsligt kunde jag röra mig, jag kunde låta ljud komma ur min strupe igen. Men inga ord kom. Bara skrik. Och ni berättade för mig hur jag fick era nackhår att resa sig, era ryggar att rasa samman. 
Men jag minns dig. 
Jag minns hur du sjöng i mitt öra att jag inte skulle vara rädd. Och jag skrek. Jag bara skrek ut mina lungor medan du sjöng barnvisor för mig. Och blåljusen kom och allting lugnade sig igen. De lyfte upp mig på båren och du följde med. Jag minns frossan på sjukhuset när jag kom tillbaka till verkligheten igen, och verkligheten, verkligheten var hård och kall. 

Och hade jag vetat hur hård och kall den skulle bli så skulle jag inte kommit tillbaka till er.