Mister man en står det tusen åter var orden vid varje hjärtesorg under tonårstiden. Mmm visst mamma. Då kändes varje brustet hjärta som ett lapptäcke med fransiga kanter som aldrig skulle gå att foga samman igen. Trasigt och sönderklämt.

Mister man en står det tusen och gråter skrattade alltid pappa. Jajaja. Ni tror ni vet hur det känns när hjärtat är förbundet av svarta sorgeband. Tänkte jag då.

Mister man en står det faktiskt tusen åter har jag märkt. I alla fall när det gäller att rumstera om i sänghalmen. Då står det verkligen tusen och åter tusen med mössan i hand och bedyrar sin eviga kärlek till toner av smäktande serenader. Andra är mer pang på rödbetan. Hm. Vad får mig intresserad. Nada zip zero. Bara för att någon blivit betuttad i mig innebär inte att jag per automatik går i spinn och öppnar sovrumsdörren. Nope

Mister man en står det tusen åter. Förvisso. Men med tiden blir det ett fåtal som uppehåller sig i mitt hjärtas djup och lämnar avtryck av längtan och åtrå. Få som hittar nyckeln på oceanens botten. Få som får kärleken att stiga och famna världen. Få som tålmodigt väntar. På mig. På mig som avvaktar. På mig som vill allt och inget samtidigt. På mig som ständigt reser min mur. Tills du lyckats riva den helt. Då först är jag din.

Mister man en står det inte tusen åter.