Pappa,
jag har tänkt på dig
hela dagen.
Jag undrar vad du gör?

Jag vill vandra omkring
i dina tankar,
får jag plats där?
Bland resten av ditt liv?

För pappa,
du lovade ju faktiskt att ringa
och idag
är det ju ändå min födelsedag
och jag...

!

Du ringer!
Pappa, du ringer faktiskt!
Du kom ihåg!

Obeskrivlig värme som strömmar
genom min kropp
"pappa" som blinkar på mobildisplayen

Jag trycker in knappen
med den gröna luren
och sätter mobilen vid örat.

"Hallå" svarar jag.
Jag hör skrap av stolar
och distanserade röster.
"Hallå?" frågar jag försiktigt.
Klirr från tallrikar
och långt borta din röst
inblandad i en konversation
med någon annan
på en middag.
"Hallå!" försöker jag igen.
Men när jag hör dig skratta
tillsammans med din
antagna bordsdam
överges jag av mitt sista
naiva hopp.

Du har bara råkat
komma åt
"senast missade samtal".
Jag lyssnar ett tag
till dina mumlande ord
som inte är menade för mig.
Men det är svårt att höra vad du säger
och eftersom det ändå inte
spelar någon roll
lägger jag på.

Besvikelsen sköljer över mig.

Jag har faktiskt pappa-abstinens här?
Fattar du inte det?

Det är som när man känner ett obeskrivligt
begär efter choklad
och någon som genom ett mirakel
placerar en paradisask framför en.
Man lyfter förväntansfullt på locket

...men!

Nej!

NEJ!

Det är bara romrussin kvar!
Det gör nästan ont inuti,
men så påminner man sig om
att det finns ytterligare ett lager.

Man frigör sig från besvikelsen,
lyfter bort det översta lagret
(dumma, äckliga romrussin)
för att äntligen finna

...?

mer...

romrussin?


Besvike lsen är så total
och abstinensen
fräter hål i magen
och det finns inget annat att göra
än att bita i en bitter pralin
och hoppas på
att du ska ringa imorgon.






...