Himlen vilade klar över staden, på en bänk mellan hyreshusen satt ett ungt par. De fnittrade och log, knöt sina blickar i varandras och ibland kysstes de. Ett stenkast därifrån rastade ett par hundar sin husse. Med hungriga ögon och stor iver släpade de runt honom i parken. En gänglig gestalt i alldeles för stora jeans, med en överkropp som badade i en svettig t-shirt. Över hans axlar hängde stripigt hår och i ansiktet satt ett par vattniga ögon.

Med armbågen i bordet och huvudet i handen betraktade Vilhelm alltsammans från sitt fönster. Solen var på väg ned och de lokala krogarna svirade om till nattklubbar. På diskbänken låg matrester och tomburkar. Lägenheten var varm och kvav och han bar ett ribbat linne med ljusa kaffefläckar. På bordet stod en avslagen folköl och bredvid låg en huvudvärkstablett. I handen höll han en stiftpenna och framför honom hade han lagt sitt kollegieblock. I en svepande rörelse lyfte han ibland sin hand, som för att skriva något, men lade varje gång tillbaka den. Med hoppfulla ögon styrde han blicken till det förälskade paret nedanför. Han studerade dem noga. Iakttog rörelser och uttryck, letade efter en gnista att ta vara på, men utan resultat. De var mycket vackra tillsammans, det förstod han. De var ett sådant par som stora hjärtan såg på med varma ögon men allt Vilhelm kände var likgiltighet. Han kliade sig i håret och släppte paret med blicken. Istället riktade han sin uppmärksamhet mot den svettiga mannen, som slet och drog i sina labradorer med den ena handen och vevade en tändare fram och tillbaka med den andra. Han såg mycket besvärad ut. Från mungipan föll svordomarna tätt och strax därpå cigaretten som han hade fäst mellan läpparna. Vilhelm log.

Timmar senare ekade alkisarnas skrål över järnvägstorget. Runt hamnkvarteren var luften tung av lukter. Där delade nyanlända fiskebåtar upp dagsfångsten med skriande måsar och stanken, som snart följde vinden till resten av staden, var omöjlig att undgå. Vilhelm hade stora problem med att få något gjort. Bortsett från några innehållslösa ord låg blocket lika tomt framför honom som det hade gjort tidigare under kvällen. Han satt med öppen mun och stirrade ut mot den mörkblå himlen, ögonlocken slöt han först när det började svida. På bordet stod ölen halvdrucken och avslagen. Huvudvärken hade inte gått över. Runt om i staden rörde sig pojkar och flickor ut i natten och klubbvimlet väntade vid deras fötter. Det gick nästan att ta på förhoppningarna. Vilhelm tänkte att också han hade en förhoppning. Han såg ned på kollegieblocket och bet sig i underläppen, slet sedan av det översta pappret och snöt sig.

När klockan närmade sig midnatt reste han sig på trötta ben och gick ut i hallen, tog på sig sina ytterkläder och lämnade lägenheten. I flera timmar hade han suttit som död vid köksbordet utan att ha skrivit något av värde, knappt något alls. Han bestämde sig för att gå mot stadens finare kvarter, där husen var vackra och människorna välklädda. Vilhelm stoppade händerna i fickorna och grävde försiktigt bland kvitton och sedlar, tills sist fick han grepp om en cigarett. Han tände den och lät vinden släpa honom hemifrån. På vägen stannade han till och såg upp mot en tillsynes sårad gråsparv som landat på ett fönsterbleck. Den gjorde små, stilla rörelser och stod på bara ett ben. Vilhelm kisade bekymmersamt och sänkte sedan blicken, som tyngd av frustration var tung att bära. Han tyckte inte synd om fågeln. Ett halsbloss senare fortsatte han att gå. Det hade blivit mörkt ute. Ibland såg han på några av dem många tonårsflickor som stod och hängde i gathörnen. Mötte han ett par ögon drog han snabbt undan blicken. I rännstenen längs med krogstråken låg krossat glas, som likt stjärnfall skimrade mot en svart rymd av asfalt. När Vilhelms tredje cigarett brunnit ut tryckte han den mot ett gammalt och ståtligt stenhus och gick sedan vidare. Det blev en svart fläck på fasaden.

Efter någon timme var han hemma igen. Han andades tungt när han svängde in bland bostadshusen på Trädgårdsgatan och det gjorde ont. I trappuppgången mötte han sin granne. Iklädd en gråblå päls med matchande hatt gungade Majvor nedför trapporna. Strax bakom följde pudeln Molly. Hon såg upp mot Vilhelm men hälsade inte. Samtidigt ringde hans telefon. Han hörde den inte men kände vibrationerna i byxfickan, tog upp den och svarade rakt av. På så vis kanske han skulle få slippa lyssna till Majvors hesa jämmer, om samhällets förfall, den ökade invandringen eller Konsums försämrade köttsortiment.

- Hej Vilhelm, det är Malin.
Malin. Något i Vilhelms ögon vaknade till liv, gnistrade till och en nerv bakom ögonbrynet ryckte febrilt. Han kramade om telefonen och försökte låta oberörd.
- Hej, svarade han.
- Hur är det? Stör jag? fortsatte hon med ett försiktigt tonfall.
- Nej nej, inte alls, tvärtom!
- Vilken tur då. Vad gör du? utbrast hon glatt.
- Inget speciellt, ser på någon dålig film med brorsan.
Majvor stirrade frågande på Vilhelm, Molly likaså. Han lutade sig mot porten.
- Vad roligt, du jag tänkte höra med dig om du har lust...
Malins röst dog bort, det blev tyst och Vilhelm vred på sig.
- Ifall du har lust att ses något i veckan?
Ses? Ifall han hade någon lust att ses? Vilhelm kastade sig tillbaka in i samtalet.
- Jag tycker… jag tycker det låter som en jättebra idé.
- Ja eller hur? Ska vi säga att vi tar en fika på Onsdag?
Vilhelm jobbade hela den dagen, men i sammanhanget saknade det fullständigt betydelse.
- Det blir kanon, svarade han.
- Härligt, då får du ha det så bra så hör jag av mig. Hälsa brorsan!
- Ja men absolut, du med, han andades in och svalde på samma gång. Sedan sade de hej då.

Vilhelm väntade kvar och lät Malin lägga på först. Sedan öppnade han dörren in till sig och gick in. Molly skällde gällt bakom honom. I hallen stannade han till och tänkte över vad som just skett. Ofattbart. Han kände sig rastlös, hängde av sig ytterkläderna och lade sig på sängen med skorna på. Han såg upp mot taket och kände hur hjärtat slog hårt mot bröstkorgen. I huvudet demonstrerade tankarna någon slags frihet de nyss erövrat. Han kände det som om de ville ut. Mörkret hade erövrat lägenheten men inombords blixtrade ljuset. Vilhelm reste sig upp och skyndade ut i köket, slog sig ned vid bordet och högg tag i kollegieblocket. Snart lyfte han pennan från hjärtat, och började skriva.

Ord blev till meningar och meningar till stycken. Då och då stannade han upp för att vila högerhanden och sedan fortsatte han, timmar i streck. Äntligen, äntligen. Så många nätter som han hade slagit sig blodig mot sin mentala skrivkramp, och så tycktes det räcka med ett samtal, att få höra Malins röst igen. Hennes stämma rullade runt i huvudet långt efteråt och krossade kättingarna, kättingarna vid vilka hans inre verklighet tidigare varit fjättrad. Vilhelm log brett för sig själv. Hon hade låst upp en dörr, om så bara för en natt och först när solen dränkte himlen i guld, lade han ifrån sig pennan och gick och lade sig. Han somnade tungt. Kvar på bordet låg kollegieblocket. Morgonljuset sipprade in genom persiennerna och solens strålar vilade sina kroppar mot Vilhelms kind.