Mina tankar börjar spricka i kanterna,
de flätas in i hennes
trasselprassel
men hon verkar alltid vara ett,
eller tusen, steg bort
jag sträcker mig efter henne men hon
vänder sig inte om

"Kom närmare, jag bits inte"
men någon gång kommer ärren efter dina
tänder bränna någonstans där
kind blir till öra
saknaden kommer bli ett ständigt illamående
det du är nu kommer alltid jaga mig som brännmärken
i hälarna
jag kan inte riktigt slappna av för det är då de hugger en i magen

Hennes oemotståndligt tvekande finger
mot mitt ögonlock,
mina ögonfransar växer av hennes
beundran men är allt på riktigt?
Paranoian gror större, ser hon inte
ogräset växa på mina läppar?

De vill åt mig, de vill
rispa naglarna mot allt jag byggt upp för att
senare krossa betongen runtom
ni har redan klottrat på den
(låt mig njuta utan skuld, snälla,
låt mig njuta utan farhågor om ett dubbelspel)

Du kallar mig Vacker men
allt jag ser i spegeln är en reflektion av
misstag jag begått och ångest jag
förgäves bekämpat
(det blir ju aldrig bättre)

(låt mig tro, snälla,
låt mig slippa sy igen revbenen som förr)

jag är ju trots allt bara ett hudlöst barn med avskurna vrister