De kallar mig för ett maskrosbarn, en blomma som kan växa upp genom asfalten.

En asfaltsblomma.

Kanske är det så, fast en del säger att gult är fult.

De kallar mig också för ett osårbart barn, vad kan vara mer fel?

Jag är förvisso klätt mitt inre i en skottsäker kevlarväst, gömt min själ i ett litet skrin och kastat bort nyckeln.

Jag längtar ut och jag har letat efter nyckeln överallt.

Jag ska riva mina murar, slita av mig västen och öppna mitt skrin.

Aldrig mer vara osårbar och skenbart stark, utan alltid sårbar och nå äkta styrka genom min svaghet.

Jag ska hacka bort hela asfalten, slita loss bitar med mina bara händer, kasta dem långt bort.

Sen ska jag anlägga en rosenträdgård och sköta den väl.

Du är välkommen att plantera dig här vid min sida.

Vi växte upp som maskrosor, men vi kommer att blomma som de vackraste röda rosor världen sett.