Att vara barn till en alkoholist när någonting jag aldrig glömmer. Jag har förlåtit och förstått orsak och verkan men såren finns kvar. De är som riktmärken i mitt liv. Mamma som aldrig drack var en motpol och räddare. Jag kan bara tacksamt se bakåt och minnas mammas heroiska insats. Jag inser så här i vuxen ålder att alla inte har turen på sin sidan som jag och mina syskon hade, den supermamma vi hade. Hon finns inte kvar i livet idag men jag skickar tacksamhetstankar till henne. 

1991 dog en av mina bröder av sviter efter alkoholbruk. Det var tungt och blev ännu ett riktmärke i mitt liv. Saknaden och sorgen efter honom var bottenlös. Vart tar man vägen med sin sorg. Ingenstans hittar man medel som kan ta bort sorgen den måste bara levas. Jag gick igenom långa gråa landskap.

Jag var tjugo år när pappa gick bort. Jag blundade hårt för att hålla sorgen ifrån mig och elva år senare när jag stod vid min brors sjuksäng och tog farväl, visste jag att jag inte kommer att kunna blunda. Sorgens hav vällde över mig och gick inte att stoppa. Om jag inte tar mig över det där havet och kämpar så kommer jag att drunkna och förlora mig själv. Det visste jag att så skulle det bli.

Idag tjugo år senare står jag här igen med ännu en kraftigt alkoholiserad bror. Jag frågar mig vad är det som händer? Ännu ett riktmärke i livet. Kommer jag att vara känslokall inför det som sker eftersom jag redan stått i situationen två gånger tidigare. Är jag förhärdad för  att stå ut?

Det är frågor jag står i just nu. Livet tycks plåga mig och landskapet är återigen i gråskala. varför kan han inte tänka på vår historia, varför vill han utsätta oss för den plågsamma förlusten igen. Är det genetiskt att föra alkoholismen vidare, han som vet så väl. Vi stod ju där tillsammans sammanbitna, sorgsna, vid pappas kista, vår brors kista. 

Jag fattar ingenting men jag vet att jag blöder