med kluvna händer formar sig orden genom min tungas trubbiga penna. klibbigt fastnar upprepningarna. tjatet gnager trumhinnorna envist spetsade på tråd.

vill ändå inte höra vad ögat sett. vill blunda för allt hört och känt. vill stänga av hela skiten. ctrl, alt, delete. inte komma tillbaka mer. ta ett djupt andetag och låta cykeln passera gå och ställa sig på rad i cykelstället. ensam.

humorn fastnar på ironins plåttak. solen gassar och steker den till kvävningens yttersta punkt. det är inte roligt längre. den dog på väg ut ur grodans gap.

vännen kära ack du sorgliga olust vämjelig och grådaskig. famnen din så välbekant och hemtam. och hatad till ytterlighetens branta bråddjup. låter mig falla i intet. bottenlöst. faller och faller. oupphörligt.

hatet över ilskan över utspillt liv. klockan tickat. ljudet dunkar i takt med andetagen. en två tre... och ytterligare ett förbaskat andetag. hur många såna här ska det behövas. till.

fast sitter armar mot ben mot soffa mot golvet mot husets avgrund mot själens svarta natt. ekar tomhänt. ekar ohört. ekar oupphörligt otillåtet.

armar hamrar ilskans ebbande rinnande utmed tyngden i en punkt där livet slog sig självt i spillror. slog tills kraften domnade. slog och slog och slog

kom kära frustrerade ynkliga liv. gör min dag idag till en annan dag. mig kvittar det ändå vilket.

föd min morgondag utan ögon att fånga den bistra dagens bleka gryning

föd min framtid ur tidens ytterst bittra örter

föd min tid mot en annan tid

föd min vandring mot ett osett mål

föd mig tillbaka till ljuset