Jag försöker skriva något vackert, men minnena av dig gör mig mållös.
Andlös, glädjelös, viljelös - själlös.
Känner mig livlös.
Jag tänker på hur det var innan vi gled isär.
För länge sedan, när du grät mot min axel, tror det var första gången du var kär.
Oskuldsfulla tårar över oskuldsfulla problem.
Detta var långt innan vi blev som vi blev.

Minns du hur vi brukade spela gitarr och dricka folköl hos morsan?
Minns du den tid då, långt innan Apati?
När vi bara var vi?
Minns du vilka små skitproblem vi hade då?
Minns du hur kul vi hade,
och vilka vi var innan vi blev idioter?
Minns du hur snabbt vi förstörde våra liv?
Minns du hur våra missbruk drog oss ifrån varandra?
Minns du att vi valde två olika stigar?
Så pass att vi till sist inte hade någonting gemensamt?
Minns du att vi bara sågs när jag behövde köpa piller?
Minns du att vi förändrades?
Att vi blev osams över en skitsak?
Minns du det sista jag sa innan du försvann?
Ville säga förlåt, men vi vet båda två att jag inte hann..

Visste du att Brian tog sitt liv bara en vecka efter att du dog?
Och Hyle kolade han också.
Ja, det har varit en hård tid för oss här.
Men du slipper vara ensam där uppe nu.
Om man bara hade trott på sådant..

Jag vill att du ska veta att stan blivit gråare sedan du stack.
Folks andetag känns kallare. Deras ord känns strävare.
Och själv är jag tillbaka i snödrivan, frusen och full.
Har försökt ta mig upp, men ramlar bara omkull.
Hur är det möjligt, att när du for till himlen utan att säga farväl,
så brast helvetet löst här?
Nere i parken försöker jag fylla det tomrum du lämnade efter dig.
Och där försöker jag förtränga att jag aldrig kan sluta klandra mig.
Senare på bussen hem ser jag dina tags: "ångest" och "pina",
Två känslor som nu förevigt är mina.