Från början skapade det lite irritation.

Hur portionerar du pulvret egentligen?
Jag häller i lite lagom i filtret och sedan funderar jag ett tag på hur mycket vatten det motsvarar och häller i det.
Så kan du väl inte göra heller.
Kan jag väl!
Räkna skoporna och ta sedan motsvarande antal koppar enligt graderingen.
Onödigt, jag är van.
Det här blev för svagt
Ta i lite näskaffe då!

Smörgås och annat tilltugg lade sordin på den irriterade stämningen och långt senare påminde vi oss om den här diskussionen. Nu är det ganska många år sedan den började. Nyligen, när sonen bryggde, precis som han stod och måttade med sedvanlig noggranhet, kom jag att tänka på det. Då sa jag.

Kommer du ihåg när vi pratade portionering? Glömde vi inte att ta med att det är en smaksak hur starkt kaffe man vill ha? Den där gången, du minns. Har du aldrig haft problem med styrkan bland dina kompisar, du som mäter så noga.
Det har väl hänt, men då slänger jag på lite nytt kaffe och gör en jättestark sats och blandar i, så löser det sig.
Och om kaffet är avslaget? Gammalt paket.
Samma sak, man kan hälla på lite på det gamla filtret. Det går fort.
Jaså. Och olika kaffesorter.
Lägg av! Du kan ju inget om statistik i alla fall, de stora talens lag, och det är där allt börjar.

OK jag lägger av, men i morgon får vi ju besök av en matteprofessor, och om samtalsämnena tryter så har jag ett i reserv.
Gör inte bort dig.
Det kvittar. Jag är pensionär.

Det blev lite sent. Professorn är en intressant person. Han lever ett liv som skiljer ganska mycket från vårt och då har man ofta mycket att prata om. Det började bli sent och det var uppgjort att han skulle övernatta. Till sist, med tanke på morgonkaffet till nästa dags frukost tyckte jag det var en trevlig avslutning på kvällen, att ta upp vårt mera-på-skoj-resonemang om kaffedosering.

Han var en stor kaffeälskare, utöver att han också var en stor matematiker. Det slutade med att sonen hade mest rätt, och vi gick och lade oss.

Professorn nappade. Det blev en betydligt längre diskussion än jag hade tänkt mig. Till sist gick var och en och la sig i alla fall. Min lilla tanke i sammanhanget var att vanliga dödliga hade tagit död på en sådan här diskussion inom 2 minuter. No big deal. Men den fördes under gemytliga former, och jag hittade ännu fler parametrar än jag tänkt mig medan vi pratade. Jag ville försvara mig för sportens skull, men det var tji.

Det var tydligen en intressant disskussion, för dagens därpå, till mrgonkaffet forsatte diskussionen och vi kom in på vad man förväntar sig för styrka. Sedan övergick vi till att prata om vad vi skulle förlusta oss med, efter frukosten.

Och jag kan för mitt liv inte komma ihåg om den dagens frukostkaffe var för starkt eller för svagt eller vem som bryggde. Men det är kanske inte så viktigt.