Tänk om jag bara inbillar mig alltihop. Att allting är påhittat.
Jag vet ingenting längre.

Jag trodde jag hade struktur på mitt liv, att jag hade det bra.
Och sedan kom du.
Kraschade in i mitt liv på två röda sekunder.
Och helt plötsligt stod min vardag på kant.

Jag har ingen aning om vem jag är längre.
Jag vet inte vad jag vill göra.

Det var spännande, jag charmades för en stund.
Glömde tid och rum. Jag byggde mig ännu ett hopplöst luftslott.
Jag kände mig trygg, samtidigt som jag inte gjorde det.
En väldigt skum känsla.
Den satt i magen och molade, nästan som illamående.
Fast denna känsla kan jag inte beskriva.

Varje gång jag tänker på det känns det i magen. Jag kan verkligen inte förklara.
Jag blir svag. Jag är svag.

Hopplösa, hopplösa jag.

Hur kan man vara så blåögd och tro att luftslottet verkligen stod på marken?
Allt du sa, allt jag kände.
Jag blev så förvirrad. Jag är så förvirrad.

Men jag vill ändå tacka, jag behöver väcka dessa känslor till liv.
Som en gammal bok längst in i bokhyllan som hittades efter många år.
Som försiktigt blåstes av och öppnades.
Blottades för betraktaren.

Tack.