Jag skulle ge allt, verkligen allt,
för att få sitta bredvid dig i soffan igen.
Discovery Channel på tv:n, din favoritkanal.
American Choppers eller Femmans Växel.
Det spelar ingen roll.
Bara jag får vara med dig.

Bara jag får se din långa gestalt i ögonvrån
där du sitter bredvid mig i soffan.
Jag lägger huvudet på din axel och känner din värme,
iakktar dina ben klädda i blå jeans som nonchalant
ligger tvärs över soffbordet, precis som alltid.

Jag skulle ge allt, verkligen allt,
för att få känna doften när du precis kommit ur duschen.
När du luktar herrdeodorant och ditt hår står åt alla håll.
Din handduk är säkrad runt höften och du har fukt i ditt buskiga skägg.
Du ger mig godnattpussar innan vi ska sova.

Jag älskar att höra dina steg på morgonen när du
går från ditt sovrum till köket för att äta frukost.
Jag älskar hur jag kunde se dig från min säng
när du satt i köket på din vanliga plats och åt
müsli med yoghurt.

Jag älskar alla pussar, alla kramar.
Alla bilturer, alla bredställ.
Alla dumheter vi gjort tillsammans.
Alla hejdlösa skrattanfall.
Alla mysiga minnen varesig årstid.
Allting du lärt mig.
Jag älskar allt.

Och nu är du borta.
Imorgon har det gått sju månader.

Jag saknar fortfarande din bil utanför mammas hus på söndagarna.
Den dagen du alltid hämtade oss, med alla våra väskor.
Hur du alltid frågade vad vi gjort under veckan.

När man tänker på alla minnen vi har så tåras mina ögon.
17 år och 10 månader fick jag med dig.
Det gör så ont att veta att du kunnat få minst 30 år till.
Med mig, med Alice, med din familj.
Varför pappa, varför?

Vi älskar dig.
Puss och godnatt.