Jag trodde aldrig att stål skulle smaka så illa, eller skava så som det gör när knivskarpt ord hålls emot strupen. Tror du mig inte? Jag skulle kunna visa dig, men jag älskar dig inte.
Ensam är aldrig stark, men jag har aldrig varit så svag som när du sa att jag var din. Men jag har aldrig heller varit så trasig som när jag förstod att det inte var sant.

Du gör mig hel. Ha, ja – finns ju de som påstår att det sker.

Det hänger inte ihop.

Jag gör, vad du gjorde. Jag ger, det du lämnat efter dig. Särar på slitna ben, blottar en botten. Den plats där hjärtat en gång slog, nu en bur att leva i.
Jag gör, det du gjorde.


Jag har blivit det ligg, du ville bli av med.