Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Vet inte varför det finns så mycket mörker kvar trots allt jag redan rensat ut de senaste åren...


Blödande fötter

Jag slår hårt, hårdare, hårdast.

På mig själv.

Dina kärleksfulla blickar och ord rinner av mig.

Som vatten på en gås.

Fördömd endast av mig själv bär jag på mitt ok av självförakt.

Stoppar stenar i skorna.

Jag vill känna grönt mjukt gräs under frihetslängtande fötter.

Istället blöder de sakta marken röd.

Så går tiden.

Så går jag.


Prosa av Magnus P.
Läst 199 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2011-08-21 18:02



Bookmark and Share

  Bibbi VIP
Gör ont att läsa.
2011-08-21

    ej medlem längre
Ord som verkligen blöder. Trots allt det mörker som man rensat ut genom åren så finns smärtan fortfarande kvar och ger sig tillkänna i form av självhat, självfördömelse och förakt inför allt som man är och har blivit. Hur många kärleksfulla ord och blickar man än får så kan man ändå inte ta dem till sig, och oket och stenarna tynger en hela tiden och drar en ner. Och likväl är det bara man själv som slår, precis som om man ansåg att allt man förtjänar är plåga och att slagen är allt man är värd. Det finns en sån stark längtan efter frihet, ljus, frid och harmoni här i dikten, men i slutändan så är det ändå aldrig sommargräset som man känner under fotsulorna utan itsället de smärtande och blödande såren. Den här texten känns hos mig som läsare, och den gör ont. I all sin korthet beskriver den en situation som känns outhärdlig och närmast desperat, där livets piska viner starkt, obönhörligt och hårt, och där det för tillfället inte ens tycks öppna sig någon utväg.
2011-08-21
  > Nästa text
< Föregående

Magnus P.
Magnus P.

Mina favoriter
Snart är bördig jord