vissångaren gömde under sina noter en poet

en ledsamhet noterades
och alla runtomkring

vågade inte riktigt lyfta ögonbrynen frågande
vågade inte fråga, ens

sig själva om smärtan så uppenbar
i orden han skrivit fanns ännu hopp kvar

ännu en vision om ett liv som var bättre
men känslan han förmedlade var; tomhet

som ändlösa motorvägar, långt bort
som ett outsinligt hav

som en utomkroppsbordelse på en raket
i universum på en tur bortom tid

mot en stjärna vid en planet, ett annat solsystem
en måne vars dragningskraft väckte en glöd


och på gitarren plinkade fram, nynnade och sjöng
sårbarhet av människan, med människan
i

en vemodig låt i harmoni