Det va inte ljuset från köket som bar med sig frågor och bordet berättade aldrig svaren, men just då kändes det så, som att jag va omgiven av tankar.
De fyllde mig med levande energi som strålade mot mitt hjärta. Tänk om jag kunde stanna tiden, världen skulle sluta snurra tack vara mig, om jag bara kunde.
Jag hoppades inte på så mycket men det lilla jag tänkte va verkligen nog för att få mig att känna världen, jag kände både för att säga hej och hejdå i samma mening.
Min kropp likt en zombie fortsatte traska mot horisonten, ihop kopplad och ruttnande i den materiella mening som livet tyck gå ut på. Jag hade andra planer, ut genom fönstret, upp mot rymden. Det va allt, så fullständigt och sant.